Karl-Adam Bonnier (1934-) och hans bror Simon Bonnier (1929-), två av de yngre sönerna till Tor Bonnier (1883-1976) och halvbröder till Albert Bonnier II (Jr) (1907-1989), Johan Bonnier (1917-2001) och Lukas Bonnier (1923-2006), byggde på 1970-talet upp en egen liten företagsgrupp vid sidan av den egentliga familjekontrollerade Bonnierkoncernen. En halvbror till Karl-Adam och Simon Bonnier på modern Tora Nordströms sida, Ulf Ramm-Ericson, dödades vid attentatet mot World Trade Center år 2001.

Ursprunget till företagsgruppen var dock ett bolag i den egentliga Bonnierkoncernen, Bonnier Obligationsavdelning AB som övertagits av Karl-Adam Bonnier tillsammans med Simon Bonnier.

Huvudföretaget i den lilla företagsgruppen med verksamhet inom finanssektorn var Bonnier & Bonnier Independent Banking AB (startat 1970) med dotterbolagen Independent Holding AB och Independent Factoring AB. Det senare bolaget såldes vid mitten av 1970-talet till AB Bonnierföretagen, en del av den egentliga Bonnierkoncernen. Ett annat företag som igick i gruppen var Aktieinvest som startats av Karl-Adam Bonnier redan 1975.

Företagsgruppen var 1976 också största ägare (30,3 % av rösterna) i Independent Leasing AB (startat) som i övrigt också hade Asken, Företagsfinans och Cardo som ägare med 12, 3 % av rösterna var. Även i fondkommissionärsfirman Hägglöfs (startad av familjen Hägglöf) ägde Bonnier & Bonnier-koncernen cirka en tredjedel.

1978 hade Karl-Adam Bonnier övertagit större delen av brodern Simons aktier i Bonnier & Bonnier och under 1980-talet byggdes finanskoncernen, som bytt namn till B & B Invest ut genom köp av hela Hägglöfs samt köp av Wermlandsbanken. Karl-Adam Bonnier avgick som VD i B & B Invest 1979 och ersattes som VD av Conny Stiigh. I styrelsen satt han kvar tillsammans med bland annat Stig Ramel från Nobelstiftelsen.

Till chef för dotterbolaget Hägglöfs hade Gabriel Urwitz utsetts och bolaget kom att bli inblandat i en mängd spekulativa affärer på börsen med stora förtjänster. Kring honom samlades en grupp unga män som med irritation såg vinsterna från Hägglöfs affärer försvinna till moderbolaget. Samtidigt engagerade sig Gabriel Urwitz tillsammans med två vänner, Robert Weil och Mikael Kamras i ett nytt investmentbolag, Proventus. Conny Stiigh såg med ogillande på detta som Stig Ramel skriver i sin bok Pojken i dörren:

…Conny ansåg med rätta att här förelåg en intressekonflikt och menade att Gabriel på olika sätt försökte spela över Hägglöfs till Proventus. En annan orosande i kretsen var Peter Gyllenhammar, som använde Hägglöfs som operationsbas utan att vara anställd. Vi hade Bankinspektionens ögon på oss, och dess chef, den stridbare och hårdföre Sten Wahlberg, hade ett gott öga till alla dem som några år tidigare försökt att genomföra ett fientligt övertagande av Fagersta.Gyllenhammar hade varit en av de ledande i det famösa Trendinvest, som var det välvalda namnet på institutionen. Robert Weil hade å sin sida varit ansvarig för Praktikertjänsts misslyckade spekulation i bland annat Fagersta-aktier. Bankinspektionen hotade att dra in Hägglöfs tillstånd som fondkommissionär om vi inte eliminerade samröret med dessa personer.

Osäkerheten kring Urwitz verkliga lojaliteter framkom med stor tydlighet i samband med det mycket uppmärskammade fientliga bud, något missviande kallat ”tender offer” som Proventus 1983 lade på Argentus. För mig som styrelseldamot i Argentus och Beijer, som var stora delägare i B & B, var det minsta sgat märkligt att uppleva hur VD i ett av dess dotterbolag aktivt engegarde sig mot ägaren. Proventus propå att köpa Argentus med betalning i egna aktier avvisades med stor bestämdhet av Argentus styrelse med en kärv hänvisning till att sistnämnd aktier inte var acceptabla som likvid. Jag hade själv formulerat avslaget och fick styrelsens fullmakt att framföra beskedet till Proventus, som representerades av Gabriel Urwitz. Vi hade ett tufft samtal vid en lunch på Teatergrillen. Han visade till en början ringa benägenhet att ge efter, trots att han föreföll befinna sig i en minsta sagt svag position. Tydligen kände han att han hade starka krafter bakom sig. Vi noterade senare med intresse att ett tydligt spår efter den misslyckade raiden ledde till Ulf Lindén och Volvo.

Ingen kunde förneka att det unga kamratgänget på Hägglöfs var framgångsrikt, men det var i och för sig svårt att misslyckas med den utveckling aktiebörsen hade. Vad som störde mig var den arrogans man visade mot Conny och moderbolagets ledning. Den var oacceptabel. Med jämna mellanrum hotade de att hoppa av om de inte fick bli delägare och om inte Hägglöfs skildes från B & B. Deras löneanspråk och vinstandelskrav var minst sagt oblyga, och konflikten med moderbolaget skärptes allt mer. Vi sågs av de några decennier yngre »börsknuttarna« som uråldriga, lätt gaggiga stofiler, som inte förstod den nya tidens krav utan hindrade dem att utveckla Hägglöfs i enlighet med Gabriel Urwitz visioner.

Konflikten ledde till ytterst stormiga sammanträden. Urwitz, som har sinne för dramatiska effekter, för att inte säga affekter, och är verbalt välutrustad, gav vid ett tillfälle mig som ordförande en utskällning i ett tonläge, som inte ens Marcus Wallenberg skulle ha funnit lämpligt att använda. Att detta tillfälle inte ledde till en hjärtattack kan bara förklaras av att jag av naturen utrustats med lågt blodtryck. Till sist var måttet rågat, och Gabriel fick lämna Hägglöfs vid årsskiftet 1984-85. Det var ett svårt steg att ta för styrelsen. Gabriel hade marknadens förtroende och var samtidigt populär bland medarbetarna. Men det var ett nödvändigt steg för att styrelsen skulle kunna upprätthålla sin auktoritet i företaget. Samtidigt visade Hägglöfs starkt fallande vinstsiffror, vilket allt sammantaget slog mot B & B:s aktiekurs. Karl-Adam Bonnier hade inte tillräckliga resurser till att backa upp kursen. Vi behövde en kompletterande stark ägare…

Situationen ledde så småningom till att B & B Invest såldes till Proventus år 1986 efter beslut av huvudägaren Karl-Adam Bonnier. Hans dagar som ägare av ett spekulationsbolag var över.

Andra källor:
CH Hermansson, Kapitalister II – Storfinans, 1981
Sverker Lindström/Sten Nordin, Vem äger storföretagen?, 1977
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Karl-Adam Bonnier, Simon Bonnier, B & B Invest, Stig Ramel, Gabriel Urwitz, Independent Leasing, Bonnier Obligationsavdelning, Aktieinvest, Bonnier, Hägglöfs, Conny Stiigh, Trendinvest, Peter Gyllenhammar, Ekonomi, Historia, Samhälle

Danske Bank är familjen Møllers (eller ska vi redan nu skriva familjen Ugglas) andra maktinstrument vid sidan av det stora rederiet Mærsk. Ursprunget till Den Danske Bank är Den Danske Landmandsbank som startades 1871. Familjen Glückstadt kom sedan att under två generationer leda banken mellan 1872 och 1922. Efter att ha räddats av staten på grund av en kris sistnämnda år så återhämtade sig banken med hjälp av nytt kapital från staten, Nationalbanken, Det Store Nordiske Telegrafselskab og Østasiatisk Kompagni. 1928 inträdde A.P. Møller i banken och blev dess styrelseordförande.

1990 fusionerade Den Danske Landmansbank med Provinsbanken ochHandelsbanken och blev Den Danske Bank. Provinsbanken hade ursprungligen startats som Fyens Disconto Kasse år 1846. Handelsbanken startade 1873 som Kjøbenhavns Handelsbank. Efter 1990 har Den Dansk Bank ävertagit en rad försäkringsbolag samt banker i både Danmark och andra länder. 1997 köptes Östgöta Enskilda Bank i Sverige och 1999 Fokus Bank i Norge. 2000 ändrades namnet till Danske Bank. 2001 fusionerade banken med RealDanmark som skapades tre år tidigare, då BG Bank och Realkredit Danmark fusionerade.

A.P. Møller Mærsk koncernen och A.P. Møller og Hustru Chastine Mc-Kinney Møllers Fond til almene Formaal är största ägare i Danske Bank med 22,76 % av aktiekapital och röster. Detta ger dem kontroll över banken. I styrelsen för bankensitter Alf Duch-Pedersen, också styrelseordförande i Group 4 Securicor (G4S), ägt av den svenska familjen Philip-Sörensen, bosatta i Storbritannien. VidareEivind Kolding, också i ledningen för Mærsk, Birgit Aagaard-Svendsen, också i J. Lauritzen A/S och Mats Jansson. VD är Peter Straarup. Inga medlwmmar av familjen Møller/Uggla sitter i bankens styrelse. Banken och Mærsk har ett tätt samarbete i finansiella frågor.

Läs mer: Enhedslisten, Ingenuity, Information, EPN, Modkraft, APK,Business.dk1, Politiken1, Evb, AOK,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2010.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Møller, Uggla, Danske Bank, Danske Landmandsbank, Mc-Kinney Møller, Mærsk, Alf Duch-Pedersen, Birgit Aagaard-Svendsen, Peter Straarup, Eivind Kolding, Mats Jansson, Provinsbanken,Handelsbanken, Kjøbenhavns Handelsbank, RealDanmark, Östgöta Enskilda Bank, Fokus Bank, Ekonomi, Danmark, Samhälle

Stig Klingspor (1922-2003) tillhörde ägarna i Investment AB Kinnevik. Från början var familjen Klingspor de större ägarna i Kinnevik, men över tid kom familjen Stenbeck att dominera allt mer. Klingspor behövde allteftersom pengar för att sätt in i olönsamma gods och jordbruksföretag. Vilket ledde till att man sålde av aktier i Kinnevik, som ofta köptes av familjens advokat, Hugo Stenbeck sr.

Spiken i kistan för Klingspors tid med större inflytande i Kinnevik kom dock med Stig Klingspors finans- och fastighetsspekulationer under 1980-talet. Spekulationer som bland annat bedrevs via finansbolaget Cabanco som dock slutligen ruinerade Stig Klingspor och tvingade honom att sälja sitt gods Råbäck:

Klingspors tillhör den gamla stammen av aktieägare, de som inte spelar. Det gäller åtminstone Wille som bara förändrat sina innehav i Stenbeck-bolagen marginellt de senaste tio åren. Om det beror på lojalitet eller ett konservativt drag är oklart men troligtvis vill Wilhelm inte skämma ut sig på samma sätt som sin farbror Stig. Han var storspelare under 1980-talet och delägare i bland annat finansbolaget Cabanco som drabbades hårt av fastighetskrisen.

Problemen började dock tidigt under 1980-talet när han tvingades att sälja fastighetsbolaget Barkman, till kände Carl-Eric Björkegren, efter en misslyckad aktiespekulation i Korsnäs-aktier. I början av 90-talet hann skulderna ifatt Stig Klingspor och han försattes i personlig konkurs. Hans fantastiska slott Råbäck, som ligger en knapp kilometer från Wilhelms slott Hellekis Säteri, såldes till en IT-miljonär på exekutiv auktion. Kinnekulle, där båda slotten ligger, var en gång ett riktigt adelsgetto men numera är det bara Hugo-Jacob Hamilton på Hjelmsäter som tillsammans med Wilhelm står för det adliga inslaget i bygden.

Cabanco tycks efter Stig Klingspors personliga konkurs ha sålts till Brandberg & Rosenlind, ägt av två andra spekulanter från 1980-talet, Thomas Brandberg och Göran Rosenlind, som kom att bli två av Sveriges mest skuldsatta män.

Fondkommissionärsverksamheten i Cabanco såldes snart till Ponsbach och bolaget gick snart i konkurs.

En av de män som arbetade i Cabanco under Stig Klingspors tid, Lars Wedenborn, är numera VD i Wallenbergarnas maktbolag FAM, som kontrollerar förmögenheterna i familjens stiftelser.

Idag ägs godset Råbäck av en nutida fastighetspekulant, Erik Hemberg.

Läs mer: Ekeröbloggen, CI Sävsjö, RT, Hällekiskuriren,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen år 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Klingspor, Stig Klingspor, Kinnevik,Cabanco, Barkman, Korsnäs, Ekonomi, Historia

Grunden till Lundbergföretagen lades under andra världskriget. Precis som när det gäller många andra byggbolag (ex. SIAB, JM, Riksbyggen) som blev stora under miljonprogrammet. 1944 grundades Byggnadsfirma L E Lundberg  av Lars Erik Lundberg. Året därpå byggde byggnadsfirman sitt första hus vid Riksvägen i Norrköping. År 1946 ombildades den enskilda firman till aktiebolaget Byggnads AB L E Lundberg.

1952 bildades AB Katrineholms Husbyggen av Lars-Erik Lundberg. Företaget blev därmed ett systerbolag till Byggnads AB L E Lundberg. Förutom till Katrineholm expanderade Lundberg till många andra orter i mellansverige under 1950-talet. I huvudsak handlade byggverksamheten på denna tid om bostadsbyggen medan 1960-talet innebar en expansion till byggnation av kontors- och butiksfastigheter. 1969 hade Byggnads AB L E Lundberg och AB Katrineholms Husbyggen tillsammans 1 600 anställda.

På 1970-talet bildades ett moderbolag i koncernen, L E Lundbergföretagen AB. Byggverksamheten fokuserades på småhus och blev den centrala delen av koncernens affärer. 1972 hade Lundbergkoncernen 1 300 anställda.

Verksamheten i Lundbergföretagen var mycket lönsam och genererade vinster som till stor del investerades i aktier. På det sättet började Lundbergföretagens förvandling från fastighets- och byggbolag till finansbolag.Lundbergföretagen köpte kontrollen i byggföretaget SIAB, Östgötabanken och aktieposter i Alfa-Laval, Holmens AB, AB Custos och utvecklingsbolaget Incentive AB. 1983 börsnoterade koncernens moderbolag L E Lundbergföretagen AB. 1988 köpte Lundbergs en större aktiepost i Modo (nuvarande Holmen).

Lundbergs fick snart  (1993) kontroll över Modo och Holmen som fusionerades. Modo bytte namn till Holmen. Alfa-Laval köptes 1991 upp av Tetra Pak (familjen Rausing) och året innan såldes aktierna i Incentive. Byggverksamheten i Lundbergkoncernen såldes 1994 till SIAB och tre år senare fusionerade SIAB med NCC varvid Lundbergs blev stor aktieägare i NCC om än inte med någon som helst kontroll. Samma år, 1997, såldes Östgötabanken till Danske Bank. 1998 blev Lundbergs huvudägare i AB Cardo och Hufvudstaden AB. Familjen Lundberg hade från sitt utgångsläge med ett medelstort fastighets- och byggbolag i Norrköping nu utvecklats till en av Sveriges rikaste familjer tillika en av de stora finansfamiljerna. LE Lundbergföretagen är numera en finanskoncern med finans- och fastighetsverksamhet men utan egentlig byggverksamhet.

2010 såldes aktierna i NCC och 2011 andelen i Cardo. Istället köptes aktier iSkanska som kontrolleras av Handelsbanken/Industrivärden. Lundbergs har genom åren också köpt aktier i Handelsbankgruppens andra företag, exempelvis Industrivärden, Sandvik och Husqvarna.

Publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Lundberg, Lundbergföretagen,Byggnadsfirma L E Lundberg, Byggnads AB L E Lundberg, AB Katrineholms Husbyggen, SIAB, Östgötabanken, Modo, Holmen, NCC, Skanska,Miljonprogrammet, Ekonomi, Historia, Byggbolag

Handelsbanken har i kanske 100 år varit centrum i en av de största ägargrupperna i svenskt näringsliv. På 1930-talet, i Kreugerkraschens fotspår, stärkte banken sitt inflytande i svenska näringsliv och man startade investmentbolaget AB Industrivärden som maktbolag. Än idag är Handelsbanken en av de största ägargrupperna i svenska näringsliv, näst störst efter familjen Wallenberg.

Största ägare i Handelsbanken är Personalstiftelsen Oktogonen med 10,3% av rösterna. AB Industrivärden har en lika stor andel. Dessutom äger Handelsbanken Fonder AB 1,1% och Handelsbankens Forskningsstiftelse 0,6%. Totalt 22,3% av rösterna. Ingen annan ägare har mer än 3,2%, familjen Lundberg äger 2,4%.

I AB Industrivärden äger familjen Lundberg lite mer, 19,7% av rösterna. Men Handelsbankkontrollerade stiftelser och företag äger 48,7% och har därmed en stabil kontroll även i investmentbolaget. huvudsakligen ägs aktierna av olika personalpensionstiftelser:

Ägare, andel av röster (20121231)

L E Lundbergföretagen 17,8
Handelsbankens Pensionsstiftelse 10,6
Handelsbankens Pensionskassa 10,5
Jan Wallanders & Tom Hedelius stiftelse  9,2
SCA Pensionsstiftelse  6,3
SCA Group Holding 3,8
SCA Vorsorge-Treuhand 3,4
SCA Pens.stift för Tjm o arb.led. 2,5
Handelsbanken 2,4
Lundberg, Fredrik 1,9
Norska Staten 1,5

Även stiftelserna som har namn efter skogsbolaget SCA tillhör Handelsbankgruppen. Det är därför också intressant att se hur ägandet i SCA ser ut. SCA är det tredje bolaget i den ägartriangel som utgör kärnan i personalens och direktörernas kontroll över Handelsbankgruppen och dess företag. I SCA kontrollerar Industrivärden 29,7% av rösterna, Handelsbanken inkl olika fonder och stiftelser 14,6% och SCA:s personalstiftelse 0,6%. Familjen Lundberg har inget inflytande.

Sammantaget kan man säga att makten över hela företagsgruppen i slutändan vilar tryggt hos själva banken via olika fonder och stiftelser. Ytterst kan makten sägas finnas hos Oktogonen som ju kontrollerar banken tillsammans med ett av banken kontrollerat företag. Lundberg är inte ens nära kontrollen som en del tycks tro. Banken är i själva verket stabilt under kontroll av personalen och direktörerna:

En annan del i det Wallanderska kulturbygget kom 1973. Då instiftades personalstiftelsen Oktogonen, som genom åren har investerat bonusar i Handelsbanksaktier och gjort mångåriga kassörskor och kamrerer till miljonärer.

Även på högsta nivå har kulturen närmast jesuitiska drag. Till skillnad från SEB som styrs av familjen Wallenberg genom ett antal familjestiftelser, har Handelsbanken genom åren saknat storägare. I stället har banken i praktiken ägt sig själv, genom att dess pensionsstiftelser – indirekt via investmentbolaget Industrivärden – har byggt upp stora kontrollposter med aktier. Största enskilda ägare är till exempel just Oktogonen.

Istället för personer ur en familj har en liten grupp bankdirektörer och andra tjänstemän, likt Jan Wallander, erövrat närmast permanenta maktpositioner i Handelsbanken och den bolagsgrupp som byggts upp däromkring. I denna grupp finns Sveriges största bolag Volvo, skogsjätten SCA, ståljättarna Sandvik och SSAB, samt byggkoncernen Skanska.

Det handlar om tjänstemän som mer -eller mindre rekryterar varandra.

Oktogonen får avsättninar från bankens vinster och dessa pengar investeras i aktier, främst i banken men också i andra av gruppen kontrollerade företag:

Oktogonen skapades 1973 som ett sätt att belöna Handelsbankens anställda. Det initiala kapitalet var blygsamt, men genom årtiondena har fonden fyllts på med kapital till följd av bankens framgångar. Enligt statuterna ska en tredjedel av den överavkastning på eget kapi-tal som Handelsbanken presterar i jämförelse med sina nordiska och brittiska bankkonkurrenter gå till fonden.

Oktogonens maximala tilldelning är 15 procent av den totala aktieutdelningen, och i de fall utdelningen sänks eller slopas går inga pengar till Oktogonen. Endast två gånger sedan starten 1973 har Oktogonen inte fått tilldelning.

De två senaste åren har Oktogonen fyllts på med 800 miljoner kronor per år. Problemet är att utflödet samtidigt har ökat och nu är större än inflödet, eftersom det just nu sker stora pensionsavgångar i Handelsbanken av 40- och 50-talister som varit med i banken sedan Oktogonen startade och som kan ha upp till 10 miljoner kronor i fordringar på Oktogonen. Nettoutflödet uppgår för närvarande till runt 500 miljoner kronor om året, vilket fått Oktogonen att nagga på portföljen. I första hand har aktier i Ericsson, Sandvik, Skanska och Industrivärden sålts, men nu säljs alltså aktier även i Handelsbanken.

Oktogonens förmögenhet uppgår i dag till nästan 16 miljarder kronor, varav 13 miljarder är placerade i Handelsbanken.

Oktogonen styrs av bankens personal (anställda och före detta anställda) som väljer stiftelsens styrelse. Det uttalade syfter redan från början var att ge personalen makt och inflytande i företaget:

Det uttalade syftet med Oktogonen synes ha varit att ge de anställda inflytande ett visst inflytande över banken och deras egen tillvaro samt att premiera dem ekonomiskt för goda ekonomiska resultat. För att de anställda verkligen skulle få inflytande framhölls det nödvändiga med ett långsiktigt system vilket över tiden kunde ackumulera en betydande del av röster och kapital i Svenska Handelsbanken.

Styrelsen i Oktogonen väljs av de anställdas fackliga organisationer:

Ur stadgarna för Stiftelsen Oktogonen kan bl. a. utläsas att stiftelsens ändamål är att förvalta de medel som Svenska Handelsbanken överlämnar till stiftelsen i syfte att erbjuda personalen ett delägarintresse. Medlen skall komma de anställda till godo. Stiftelsen utgör ett förvaltningsorgan avseende avsättningarna för de anställdas räkning. Stiftelsens styrelse skall bestå av representanter för personalen utsedda av de anställdas fackliga organisationer. Avsatta medel skall placeras i aktier i Handelsbanken och eventuellt till mindre del i räntebärande papper utgivna av banken. Avkastningen skall dock kunna placeras i andra noterade värdepapper. Stiftelsen kan upplösas om samtliga ledamöter i styrelsen är eniga och beslutet godkännes av Svenska Handelsbankens styrelse. I sådant fall skall tillgångarna användas för att tjäna ändamålet och när så inte kan ske skall medlen användas för allmännyttiga ändamål. Tillgångarna skall inte under några förhållanden kunna återföras till banken. I stiftelsens stadgar föreskrivs att dessa kan ändras, med undantag av bestämmelserna om ändamål och upplösning, av styrelsen om de är eniga och ändringen godkännes av Svenska Handelsbankens styrelse.

Även övriga stiftelser bidrar till bankens kontroll av de olika företagen i gruppen och av de tre nyckelföretagen. I styrelsen för forskningstiftelserna ( Jan Wallander & Tom Hedelius Stiftelse samt Tore Browaldhs stiftelse) sitter bankens VD tillsammans med de tidigare cheferna Jan Wallander och Tom Hedelius.

Handelsbanken är i praktiken Sveriges största personalägda/personalkontrollerade företag. Det fungerar utmärkt. Banken är Sveriges stabilaste bank, den enda som behåller sina kontor. Kontor där man dessutom kan sätta in och ta ut pengar. Kanske är personalägda företag nånting för framtiden.

Läs mer: HN, SVD1, 2, 3, 4, Lundaluppen, Stockman1, 2, RT1, 2, 3, AV, VA1, 2,3, AV1, 2, 3,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Handelsbanken, Industrivärden, SCA,Lundberg, Personalstiftelsen Oktogonen, Stiftelser, Ekonomi, Finansgrupp,Ägargrupp

Nordea är Nordens största bank när det kommer till antalet anställda, hela 35 000 jobbar nämligen inom banken. Den största aktieägaren i Nordea är den svenska staten med 19,9% av aktierna och rösterna. Den finska försäkringskoncernen Sampo äger 10,9% och olika Nordea-fonder 5,3%. Detta innebär i praktiken att banken kontrolleras av den svenska staten och Sampo tillsammans.

Sampo har 7 000 anställda varav 2000 i Sverige, främst i dotterbolaget If Skadeförsäkring, Förutom If är också försäkringsbolagen Varma, Kaleva och Mandatum Life knutna till Sampo. Det senare är ett dotterbolag och de två första är så kallade samarbetsbolag som Sampo inte kontrollerar men ofta innebär deras ägande att andra ägare i bolagen blockeras från inflytande. I Sampo äger den finska staten 13,9% och Statens pensionsfond (Finland) ytterligare 0,81%. Kaleva äger 1,07%, Varma 8,6% och finansmannen Björn Wahlroos 2,05%. Sampo kan sägas vara kontrollerat av den finska staten tillsammans med företagsledningen. Precis som i alla andra stora finska företag äger också försäkringsbolaget Ilmarinen ganska stor post i Sampo.

Ett företag som kan sägas vara kontrollerat av Sampo, tillsammans med en annan ägare dock, är det stora finska media-företaget Alma Media med nästan 2 000 anställda. I Alma Media äger Mandatum Life 8,93%, Kaleva 5,61% och Varma 9,85% vilket ger 24,39% totalt. Den Danske Bank, som kontrolleras av familjen Maersk McKinney Möller äger 16,03%. Dessa två ägargrupper kan sägas kontrollera företaget tillsammans. Totalt finns alltså cirka 44 000 anställda i företag som finansgruppen kontrollerar själv eller tillsammans med någon annan.

Gruppen har också begränsat minoritetsintresse i det estländska rederiet Tallink då Nordeafonder äger 9,6% av bolaget som har cirka 6 000 anställda, liksom i Cardo (Sampo äger 10,0% via If) där det också finns 6 000 anställda.
Bland makthavarna i gruppen (som ju kan sägas bestå av två delgrupperingar, Sampo resp. Nordea med Björn Wahlroos som sammanknytande länk) märks:

• Björn Wahlroos, Sampo, Nordea, Saara & Björn Wahlroos Stiftelse, UPM-Kymmene, Mannerheimstiftelsen, Forskningsstiftelsen ETLA
• Tom Berglund, Sampo, Saara & Björn Wahlroos Stiftelse, Helsingfors Handelshögskola, Svenska Handelshögskolan
• Matti Vuoria, Sampo, Varma, Danisco, Stora Enso, Wärtsilä, TELA, FRHK
• Kari Stadigh, Sampo, Mandatum Life, Varma, Kaleva, Aspo, Alma-Media
• Marie Ehrling, Nordea, Telia Sonera, Oriflame, Securitas, Safe Gate, Home Maid
• Lars G. Nordström, Nordea, Posten, Telia Sonera, Viking Line, Kungliga Svenska Operan
• Hans Dalborg, Nordea, Axel Johnson AB, SITE, SIFR, IVA
• Timo Peltola, Nordea, Telia Sonera, SAS, Neste, AW-Energy

Det är visserligen två stater som är största ägare i de två bolagen Nordea och Sampo, men det är Björn Wahlroos ande som vilar över det hela.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2008 (det har skett en del sen dess, vilket jag snart ska skriva om)

Läs mer: E24_1, VB, YLE, HBL, Realtid, DI1, Affärsvärlden1, E24_2, DI2, SVD,Affärsvärlden2, Affärsvärlden3, E24_3, E24_4, E24_6, VA1, Affärsvärlden4,

Intressant?
Andra bloggar om: Sampo, Nordea, Tallink, Alma Media, Björn Wahlroos, Varma,Kaleva, Mandatum, Kari Stadigh, Tom Berglund, Ekonomi, Samhälle

Det danska företaget OW Bunker börsnoterades i mars 2014. Priset på aktierna sattes till 145 danska kronor per styck. Ansvariga för börsnoteringen var US-amerikanska Morgan Stanley och svenska Carnegie Bank. Fler än 20 000 småsparare och institutioner nappade på erbjudandet och de två företagen kunde inkassera cirka 55 miljoner kronor.

Första dagen på börsen steg aktiekursen till 170 kronor och företaget var formellt värt 8 miljarder. Företaget hade 600 anställda i 29 länder och en flotta på 30 fartyg. Huvudverksamheten omsättningsmässigt var dock oljehandel. Riskfylld oljehandel. Men riskerna underskattades i prospektet inför börsnoteringen. Trots att Carnegie borde ha varit en position som borde gett dem god insyn i OW Bunker:

I maj 2014 värderade Carnegie aktien till 220 kronor och rekommenderade köp. I november samma år hade företaget gått i konkurs:

Krisen blev akut över en natt sedan det i veckan avslöjades att medarbetare i dotterbolaget Dynamic Oil Trading i Singapore misstänks för bedrägeri inom handeln med olja.

Förlusterna ska uppgå till 125 millioner dollar. Därutöver har rederiet informerat om 900 miljoner danska kronor i förlust på grund av felspekulation i olja.

Majoritetsägare i OW Bunker är sedan 2007 svenska riskkapitalbolaget Altor som genom fonden Altor Fund II äger drygt en tredjedel av oljerederiet som förra året omsatte 17 miljarder dollar.

[…]

I Danmark dramatiseras rapporteringen av att OW Bunker var landets tredje största verksamhet om man mäter den i omsättning – man handlade i stora oljevolymer.

Konkursen innebar att aktierna var värdelösa. Huvudägare i OW Bunker var riskkapitalbolaget Altor som också är huvudägare i Carnegie. Det är lätt att misstänka att det hela inte gått rätt till och att bolagen fört småsparare och andra bakom ljuset när det gäller tillståndet i OW Bunker. Om det verkligen var så får väl framtiden utvisa, men det går inte att kommaundan misstankarna om oegentligheter. Som Andreas Cervenka skriver:

Faktum är att Bluff & Bedrägeri verkar ha varit ett eget affärsområde hos många Wall Street-jättar, att döma av de senaste årens processer där de tvingats betala hundratals miljarder i böter och skadestånd.

För Morgan Stanley är OW Bunker lite av business as usual. För Carnegie kan smällen bli desto mer kännbar. Förutom ett potentiellt skadestånd solkas även varumärket.

Som huvudägare i såväl Carnegie som OW Bunker drabbas förstås också Altor av misstankarna om oegentligheter. Kanske blir det svårt att hädanefter få in pengar till företagets fonder. Inte heller blir det lätt för Altor att försöka börsintroducera Carnegie Bank. Misstankarna om oegentligheter och slarv har också lett till skadeståndksrav på bankerna och på huvudägaren Altor:

Carnegies roll i skandalen med OW Bunker – som gick i konkurs ett drygt halvår efter börsnoteringen i fjol – har tidigare kostat Carnegie uppdraget som rådgivare vid börsnoteringen av Novo Nordisk-bolaget NNIT, har danska tidningen Börsen tidigare uppgett.

[…]

Konkursen har bland annat även resulterat i att 25 av Danmarks största institutionella ägare gått samman och ställt ett miljardkrav på nyckelaktörerna bakom kollapsen. Bland de återfinns även huvudägaren, svenska riskkapitalbolaget Altor.

Carnegie avfärdar dock riskerna för att de ska drabbas av att få betala skadestånd. Det kan tyckas som en märklig inställning, men är väl egentligen ganska symptomatiskt för den arrogans som tycks finnas i bankvärlden.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Danmark, Altor, Altor Equity Partner, OW Bunker, Carnegie Bank, Dynamic OIl Trading, Börsnotering, Felaktig information,Spekulation, Konkurs, Ekonomi, Kapitalism, Brott, Bluff, Bedrägeri, Samhälle

En gång i tiden var Skandia ett börsnoterat försäkringsbolag med såväl livförsäkringsbolag som sakförsäkringsbolag. Bolagets aktieägare var många, i stort sett alla de 15 familjerna ägde till och från stora andelar i Försäkrings AB Skandia. 1972 var de tio största ägarna i Skandia följande bolag:

• Investment AB Öresund (Malmros och Custos)
• AB Investor (Wallenberg)
• AB Custos (Custos/Skandinaviska Banken)
• Förvaltnings AB Providentia (Wallenberg)
• SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen)
• AB Industrivärden (Industrivärden/Handelsbanken)
• Investment AB Asken (Mark/Carlander och Custos)
• AB Företagsfinans (Custos/Sandinaviska Banken)
• Malmros Rederi AB
• Familjen Söderberg

4 år senare hade det ändrats något och de 10 största ägarna 1976 var:

• Investment AB Öresund (Custos/Öresund/Cardo)
• Beijerinvest AB (Anders Wall)
• Dagens Nyheter AB (Bonniers)
• AB Investor (Wallenberg)
• Förvaltnings AB Providentia (Wallenberg)
• Skandiakoncernens Pensionsstiftelse
• Stiftelsen Skandianen
• Assurance Generales Da France Vie
• AB Industrivärden (Industrivärden/Handelsbanken)
• Skandinaviska Enskilda Bankens Pensionsstiftelse (Wallenberg)

Ingen finansgrupp kan sägas ha kontrollerat Skandia, men 10 år senare, 1987, var Anders Wall och hans Beijerinvest den helt klart största ägaren med 14,8% jämfört med Wallenbergs 10,5%, Bonniers 6,5% och Handelsbankgruppens 3,7%. Nu var bolaget delat i en svensk del och en internationell del, Skandia International. I det senare företaget ägde svenska Skandia 45% och Beijerinvest 6,8%.

Samtidigt var Skandia en av de absolut största aktieägarna på den svenska börsen med aktier i de flesta stora börsföretag. Dock aldrig mer än 5% av kapitalet eftersom försäkringsbolag inte fick äga en större andel.

1983 hade Skandia en börsportfälj värd nästan 8 miljarder och var den enskilt största ägaren av aktier på börsen följt av två andra försäkringsbolag, Trygg-Hansa (5,5 miljarder) och SPP (cirka 5 miljarder). I flertalet större börsföretag hörde Skandia till de 10 största aktieägarna. Sen dess har försäkringsbolagens dominerande roll som kapitalförvaltare försvunnit och istället ersatts av diverse fonder, fondbolag och riskkapitalbolag med fonder där försäkringsbolagen dessutom ofta placerar sina pengar.

Skandia skandaliserade dessutom sig själva genom vidlyftiga ersättningar och bonusar till direktörer,kreativ bokföring osv:

I november 2003 tvingades Skandias ledning avgå efter att misstänkta oegentligheter uppdagats. Ett antal brottsutredningar och skiljeförfaranden har inletts. Bolagets tidigare vd Lars-Eric Petersson åtalades för trolöshet mot huvudman men frikändes av Svea hovrätt efter fällande dom i Stockholms tingsrätt. Domen vann laga kraft.

Ett par andra dödmdes dock till fängesle, men för de flesta inblandade gick det bra:

I sex års tid försökte överåklagare Christer van der Kwast få Skandiadirektörerna fällda i domstol. Men trots alla skriverier i vad som måste beskrivas som de svenska bonusskandalernas moder var det till slut bara tre personer som dömdes. Den mest kände var personalchefen Ola Ramstedt som fick ett och ett halvt års fängelse.

Många av Skandiacheferna som tjänade miljoner på bonusprogrammen gick i stället vidare till andra välbetalda jobb. USA-chefen Jan Carendi som var den som fick mest i bonus – enligt egen uppgift 280 miljoner kronor, enligt andra källor runt 700 miljoner – blev direktör i ett nytt försäkringsbolag. När han gifte sig i Toscana mitt under finanskrisen hösten 2008 stod Carola, Tommy Nilsson och kapellmästare Anders Berglund för musiken.

Finanscheferna Michael Wolf och Jan Erik Back var de som låg bakom den kreativa bokföringen – kallad »embedded value« – som gjorde det möjligt för Skandia att räkna in framtida intäkter i förväg – och därmed själva få högre bonusar. Wolf är i dag vd för Swedbank, Back är finansdirektör för SEB. Och informationschefen Odd Eiken, som stod för den mediala motkampanjen, blev först informationsdirektör i SEB och senare vice vd för Kunskapsskolan.

Till slut, 2005, köptes Skandia-koncernen av sydafrikanska Old Mutual. Det gamla Skandias skadeförsäkringsdel såldes dock innan dess och är idag det försäkringsbolag som heter If och som ägs av finska Sampo (också ägare av Nordea):

Bolaget If, som vi känner det idag, bildades 1999 genom ett samgående av svenska Skandias och norska Storebrands skadeförsäkringsverksamheter. Syftet var att etablera det ledande skadeförsäkringsbolaget i Norden.

[…]

2001 blir Sampos skadeförsäkringsverksamhet en del av If och vi blir därmed det ojämförligt största skadeförsäkringsbolaget i Norden.

[…]

2004 säljer Skandia och Storebrand alla sina aktier i If till Sampo. Därmed blir vi helägda av Sampo, vilket vi är än idag.

2012 sålde Old Mutual den kvarvarande nordiska verksamheten i Skandia AB till Livförsäkrings AB Skandia. Försäkrings- och bankkoncernen ägs för närvarande av Thulestiftelsen, uppkallad efter ett stort försäkringsbolag, Thule, som fusionerade med det urprungliga Skandia 1963. Meningen är dock att bolaget ska bli ett så kallat ömsesidigt försäkringsbolag som alltså kontrolleras av försäkringstagarna.

Det nuvarande Skandia har 2 300 anställda och består av Skandia består bland annat av Skandia Liv, Skandia AB, där Skandia Link och Skandia Lifeline ingår, Skandiabanken i Sverige och Norge, Skandia Fonder samt verksamheten i Danmark. Dessutom ingår fastighetsbolaget Diligentia i koncernen.

I styrelsen för Livförsäkrings AB Skandia (som alltså ägs av Thulestiftelsen) sitter Gunnar Palme som ordförande. Han är brorson till Olof Palme, och sonson till en tidigare direktör i försäkringsbolaget Thule med samma namn och alltså från den familj som en gång i tiden kontrollerade försäkringsbolaget Thule. Thulestiftelsen har tre styrelseledamöter:

• Bo Eklöf har varit verksam i nuvarande Alecta (dåvarande SPP) och Skandia, senast som ordförande i Skandia Liv.
• Kajsa Lindståhl är styrelseproffs och före detta vd för Banco Fonder. Hon har också varit styrelseledamot i Skandia.
• Leif Victorin har varit tillförordnad vd i Skandia och vd i Skandia Liv.

Leif Victorin sitter dessutom i styrelsen för Livförsäkrings AB Skandia.

Andra källor:
Olof & Birgitta Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Hedlund, Hägg, Hörnell, Rydén, Institutioner som aktieägare, 1985

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skandia, Old Mutual, Försäkringsbolag, Fiffel, If, Sampo, Thule,Palme, Diligentia, Skandia Liv, Skandiabanken, Ekonomi, Historia

En gång i tiden tillhörde Robert Weil storspelarna på börsen. Numera är han en mindre betydande kapitalist och finansmagnat. Basen för hans verksamhet är investmentbolaget Proventus. Proventus är idag ett riskkapitalbolag med verksamhet inom private equity och annan finansverksamhet.

Direktinvesteringarna är Artek, ett finskt möbelföretag baserat på arvet efter arkitekten Alvar Aalto, leksaksföretaget Brio, vindkraftföretaget PWP som man äger tillsammans med Wallenbergarnas Foundation Asset Management (FAM) och Folksam och slutligen också det brittiska möbelföretaget Tom Dixon.

Vidare har man ett antal strukturfonder som tillhandahåller lån till olika företag.

Dessutom har Proventus initierat en rad verksamheter med inriktning på kulturverksamhet. Judiska Teatern, Magasin 3 konsthall, Berättarministeriet och Kultur utan gränser är sådant som Proventus äger och engagerat sig i.

I styrelsen för Proventus sitter Robert Weil, Daniel Sachs från finansdynastin Sachs, Mikael Kamras och Robert Ohlsson. Daniel Sachs är VD. Totalt finns omkring 450 anställda i koncernen. Daniel Sachs syster Fanny Sachs är gift med Marcus Wallenberg.

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Robert Weil, Proventus, Private Equity, Finansbolag, Artek, FAM, Brio, Tom Dixon, PWP, Artek, Judiska Teatern, Daniel Sachs, Robert Weil, Mikael Kamras, Robert Ohlsson, Ekonomi

Det familjeägda investmentbolaget Pomona-gruppen AB grundades av Johan Rapp år 1986. Han hade innan dess först arbetat på Handelsbanken för att 1971 bli finanschef på Munksjö AB i Jönköping, sedan VD för Allmänna Brand. Från 1984 -1986 var han VD Volvo STC Finans, ett dotterbolag till Volvo. Johan Rapp var också verksam i riskkapitalbolaget Segulah.

Idag är hans barn, Fredrik Rapp, Charlotte Rapp Hamrén och Susanne Rapp Nilsson verksamma i det familjeägda företaget som har ett antal delägda bolag och totalt cirka 600 anställda. De sitter alla tillsammans med deras mor Marianne Rapp, Olof Sjöström, Claes Johnson, Olof Marköö och Peter Tedgren i styrelsen för bolaget. Bland de helägda bolagen finns verkstadsföretag som Nordic Flow, elektronik- och verkstadskoncerner som Binar (tidigare Binär Elektronik AB) och en del annat inklusive dotterföretag i Baltikum och Tyskland.

Utöver det helägda bolagen är Pomona-gruppen också stor ägare i flera olika verkstadsföretag. I verkstadsföretaget Ages AB innehar Pomona-gruppen och familjen Rapp 31% av aktiekapitalet men bara 28,6% av rösterna. Dominerande ägare är istället Tord Johansson med familj (deras holdingbolag heter Kieryd Gård AB) som har 55,1% av rösterna och 27,5% av aktiekapitalet. Ages har cirka 330 anställda. I styrelsen för Ages ingår Sune Lantz, Fredrik Rapp, Tord Johansson och Tommy Gunnarsson.

Ägandet i Xano, också det ett verkstadsföretag är fördelat på samma sätt som ägandet i Ages. Styrelsen ser dock lite annorlunda ut men Sune Lantz, Fredrik Rapp och Tord Johansson sitter även iXanos styrelse. Xano har cirka 660 anställda.

Kieryd Gård AB är formellt moderbolag för både Xano och Ages. Kieryd ägs av familjen Tord Johansson och i styrelsen sitter förutom Tord Johansson också Helene Johansson och Ulf Gustafsson.

Det tredje större bolaget som Pomona-gruppen och Tord Johansson med familj äger är ITAB Group.Även här är förhållandet att Pomona-gruppen äger en större andel av kapitalet men har en minoritet av rösterna, 29,63% respektive 28,32% jämfört med Tord Johansson och familj som har 24,25% respektive 53,10%. I styrelsen för ITAB sitter Tord Johansson, Fredrik Rapp, Sune Lantz, Anna Benjamin, Anders Moberg, Sven-Olof Simonsson och Lottie Svedenstedt. ITAB (ITAB Shop Concept AB) har ungefär 2 300 anställda.

Tord Johansson är den som byggt upp företaget ITAB från grunden och han är Jönköpings enda miljardär. Han sitter också i styrelserna för Eolus Vind AB, Blue Wall Construction AB, SW Exergon AB och en del andra bolag. Xano är en avknoppning från ITAB och Ages är i sin tur en avknoppning från Xano.

Pomonagruppen har också varit eller är delägare i rederiet SRAB Shipping AB, ett företag som är i likvidation. Andra delägare har varit den åländske investeraren Tryggve Eriksson, ålänningen Sven-Erik Holmberg och Alandiabolagen.

Fredrik Rapp sitter också i styrelsen för Borgstena Group AB tillsammans med Lovisa Hamrin från mediefamiljen som äger tidningsföretaget Herenco, Bo Larsson och Jorge Machado. Borgstena harcirka 200 anställda och dotterbolag i Portugal och Brasilien. Pomonagruppen är väl sannolikt delägare liksom familjen Hamrin. Andra bolag där Fredrik Rapp är styrelsemedlem inkluderar Serica Consulting,PrimeKey Solutions AB och TM Web Express AB med flera.

Familjen rapp har placerats som nummer 29 på Veckans Affärers lista över de mäktigaste finansfamiljerna. Det finns som jag ser det ingen fog för en sådan placering. De flesta företag de är delägare i kontrolleras av andra ägare, framförallt av Tord Johansson. Kanske hör de inte hemma på listan alls. I företag som kontrolleras av Tord Johansson finns det cirka 3 300 anställda, i företag kontrollerade av familjen Rapp 600. I företag där familjen Rapp är minoritetsägare finns det 3 500 anställda.

Mer: AV, Fjäderfä, JNytt,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2014.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Rapp, Charlotte Rapp Hamrén, Susanne Rapp Nilsson,Tord Johansson, Fredrik Rapp, Pomona-gruppen AB, Pomonagruppen, Ages AB, Xano AB, Kieryd Gård AB, Sune Lantz, ITAB Shop Concept AB, ITAB, Borgstena Group AB, Ekonomi, Jönköping

Tomas Fischer var kund hos Erik Penser när denna var aktiemäklare på Hägglöfs. 1969 när Erik Penser flyttade över till Fondkommissionärsfirman Langenskiöld för att arbeta som courtagemäklare (courtage = provision) där så följde Fischer med och blev också han anställd som courtagemäklare hos Langenskiölds (senare Carnegie). De båda skulle få dela på 40% av courtageintäkterna i firman. 1973 hade den Langenskiöldska firman fått lika stora courtageinkomster som SE-Banken och var en av de stora spelarna på den svenska börsen.

Tomas Fischer startade senare, 1984, en egen fondkommission, Fischer & Partners. Bolaget köptes 2001 av Invik & Co AB och dess finansgrupp, Moderna Finance Group (MFG), som då var ägt av Stenbeck. 2006 såldes Fischer Partners Fondkommission AB till den isländska banken Glitnir. Vid den tidpunkten var Fischer Partners den fjärde största aktiemäklaren, efter SEB, Carnegie och Handelsbanken, på Stockolmsbörsen med en marknadsandel på 5.7% och den sjätte största aktören på de nordiska börserna kombinerat med en marknadsandel på 4.4% baserat på total transaktionsvolym. Glitnir kollapsade tillsammans med andra isländska banker på hösten 2008. Invik fusionerade med Kinnevik, dess dotterbolag MFG bytte namn till Invik för att sedan år 2008 bli Moderna Finance AB, övertas av isländska intressen och också hamna hos Glitnir Bank år 2009.

Även Fischer var även inblandad i fastighetspekulationen både inrikes och utomlands. Bland annat försökte han genomföra ett köp i Berlin:

En gång på 80-talet skulle jag köpa en fastighet i Berlin, Zentrum am Zoo, som tillhörde den fackföreningsägda Bank für Gemeinwirtschaft. Medspekulant var fastighetsexperten Hasse Lundin som jag träffat i Philipsons styrelse. »Was ist drin fuer mich ?« frågade säljarens ombud bankdirektören K. »Was meinen Sie, Herr Katzenjammer?« (eller vad han nu hette) frågade jag. Han ville som tack för att han sålde så billigt anställas som fastighetsförvaltare för en årslön som översteg den tyske riksbankschefens.

Hasse och jag tackade för oss och åkte hem till Sverige. Katzenjammer måste sedan ha genomgått en moralisk metamorfos för bankens fastigheter fann snabbt till synes oförvitliga köpare. Bank für Gemeinwirtschaft ägs numer av svenska SEB.

Samma år, 1984, som han startade Fischer & Partner tog Tomas Fischer också initiativet till företaget Skandigen med affärsidén att investera i nya bioteknikföretag. En verksamhet som kärver enorma mängder kapital vilket Skandigen inte kunde klara av, trots stora aktieemissioner. Bristande lönsamhet ledde till avveckling av många engagemang. 1998 fusionerade Skandigen med bolagen G Kallstrom & Co AB, Björkman Tigerschiöld Intressenter AB och Björkman Fritzell Tigerschiöld AB. Ägarna av dess bolag, familjerna Tigerschiöld och Björkman blev nu huvudägare i Skandigen som nu var ett betydligt större företag med intressen i bl.a. Arkivator (senare LGP Telecom), Axis, Mydata Automation och Vellinge Electronics. År 2000 bytte Skandigen namn till Skanditek.

1987 köpte Fischer Författarförlaget som döptes om till Bokförlaget Fischer & Co. 2007 köptes förlaget av ett annat förlag och är numera ett dotterbolag till Lind & Co.

Tomas Fischer är en av de svenska spekulanter som kräver att kunna få smita med skatten och betraktar detta som höjden av laglydighet och skötsamhet. Han har i alla fall tidvis bott på S:t Barthélemy i Västindien, en tidigare svensk koloni med en huvudstad som heter Gustavia.

Läs mer: Fokus1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DI, Bollsta FH, Aktiespararna, Alumni, DN,Newsdesk, AV, Sydsvenskan, SVD, AV1, 2,

Andra källor:
Gustav Olivecrona, Spekulanterna, 1984
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986, 1986

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Finanshajar, Finanspekulation, Fastighetsspekulation, Tomas Fischer, Fischer & Partner, Fischer & Co, Skandigen, Langenskiöld, Carnegie, Tigerschiöld, S:t Barthélemy, Skanditek, Ekonomi, Historia, Samhälle, Politik

Familjen Forss och det lilla företaget Forsinvest beskrevs 1981 i Veckans Affärer som en finansgrupp på väg upp. Detta berodde inte på att Forsinvest var så stort eller mäktigt som företag. Man hade vid tillfället bara 175 anställda. Utan det berodde på att Forsinvest då ägde 3,3% av aktierna i Volvo. En av de större posterna i företaget som ju på den tiden hade ett spritt aktiägande och räknades som en egen finansgrupp, styrd av Gyllenhammar och hans vänner i styrelsen.

1972 ägde Wictor Forss (1939-) en tredjedel av Byggnadsfirman Forss och Son AB, som förmodligen startats av hans far. Precis som många andra bygg- och fastighetsbolag på den tiden blev firman engagerad i spekulationsaffärer och 1976 hade företaget bytt namn till Förvaltnings AB Forsen och var helägt av Wictor Forss. Något år senare bytte företaget namn igen, nu till Forsinvest AB.

Genom aktiespekulationer och belåning, på samma sätt som Penser, byggde Forsinvest och Wictor Forss upp ett betydande aktieinnehav på svenska börsen i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Vid mitten av 1980-talet blir Wictor Forss och Forsinvest en del av en omfattande spekulationskarusell med stora svenska företag.

Det börjar i januari 1985 då en kontrollpost i Ahlsell köptes av Boliden. Senare samma år köpte spekulanten Bo Sandell i Skrinet upp stora aktieposter i Boliden och Ahlsell. Skrinet fick sedan problem med överbelåning. Lösningen blev att Forsinvest tog kontrollen i Skrinet och döpte om företaget till Herakles. Snart sålde dock Forsinvest sin post i Herakles vidare till Wallenbergs med mycket stor förtjänst. Wallenbergs sålde sen sin aktiepost till Douglas. Men en annan spekulant, Robert Weil hade också köpt på sig en stor aktiepost och bråk uppstod som slutade med att Weil fick kontrollen i Herakles och Douglas i Hevea och Forsinvest.

1985 hade alltså familjen Douglas, via direkt ägande genom Hevea (numera Latour) och korsägande med Boliden, skaffat sig kontroll över Forsinvest. Familjen Forss återfanns då inte längre alls bland aktieägarna. Boliden såldes dock år 1986 till Trelleborg och Forsinvest tycks ha återgått i familjen Forss kontroll.

Familjen Forss flyttade, i likhet med en del andra spekulanter som exempelvis Mörtstedt, under en period till Storbritannien. Wictor Forss och hans son Erik Forss (1965-) använde en del av pengarna man tjänat på spekulationsaffärer för att starta upp en oljeprospekteringsverksamhet i Nordamerika, bolaget Forcenergy. I slutet av 1990-talet kraschade oljemarknaden på grund av bland annat krisen i Asien och US-amerikanska delen av Forcenergy tvingades i konkurs och blev sen fusionerat med ett annat oljebolag, Forest Oil. Största ägare i detta bolag är familjen Anschutz.

Enligt Affärsvärlden så hamnade Forsinvest också i problem när Forcenergy kraschade. År 2005 rapporterades att familjen Forss var tillbaka i oljebranschen då Erik Forss valdes in i styrelsen föroljebolaget West Siberian (tidigare Vostok Nafta). 2008 fusionerade detta bolag med Alliance Oil och det fusionerade företaget bytte senare också till detta namn. Huvudägare i bolaget tycks en khazakisk affärsgrupp vara.

Erik Forss sitter i styrelsen för Alliance Oil liksom i styrelsen för de fortfarande existerande svenska familjeföretagen Forcenergy AB, Forsinvest AB och S.O.G. Energy AB samt styrelsesuppleant i Betalt och Klart i Stockholm AB och Forsinvest Fastighetskapital AB samt i ytterligare en del företag som familjen inte äger.

Utöver Erik Forss har Wictor Forss ytterligare tre barn, Lina (eg. Karolina) Forss (1967-), Katarina Forss (om detta är konstnären vet jag inte) och Ulrika Forss. Lina Forss är författare och har skrivit en relativt uppmärksammad bok, Vildängel (2005) om sin uppväxt i den svenska överklassen i Stockholm och London plus ett par böcker till.

Läs mer: AB, DN, Witchbitch, NM1, 2, Sydsvenskan, HD, SVD1, 2, 3, Dagar med enAnnan, Tara,Bokhora, Resumé, Ryssland i Sverige, NOG, PA1, 2, 3, E24, Dagens PS, Fokus,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Wictor Forss, Erik Forss, Forsinvest, Volvo, Alliance Oil,Forcenergy, West SIberian, Forest Oil, Anschutz, Herakles, Hevea, Boliden, Ahlsell, Skrinet,Lina Forss, Ekonomi, Spekulation, Samhälle, Spekulanter

1975 skapades Investment AB Skrinet som dotterbolag till Investment AB Asken, vid den tiden ett företag kontrollerat av Penser, tidigare kontrollerat av familjerna Mark och Carlander. Från årskiftet 1977/78 var Skrinet noterat på börsen, med Asken och Carnegie som ägare till cirka en tredjedel av aktierna var. Bo Sandell blev chef i det nya bolaget, tidigare hade han varit ansvarig för Askens industridel. Skrinet köpte under sin existens upp en rad bolag och styckade allt som oftast dessa genom att sälja ut delar åt olika håll och vid olika tillfällen. Bolagsslakt som ren spekulation alltså.

Under 1982 gjorde Skrinet ett antal affärer som kom börskursen att rusa. Börsvärdet för bolaget steg på ett år från 100 miljoner kronor till 660 miljoner kronor. Det var främst tre rena spekulationsaffärer som orsakade börsrallyt för Skrinet-aktien.

Först köptes konfektyrföretaget Kanolds AB i Göteborg. Bolaget ägde också ett antal biografer. Betalningen till Kanolds tidigare ägare skedde med aktier i Skrinet. Strax efter köpet såldes Kanolds fastigheter för nästan 4 gånger så mycket pengar som bolaget ursprungligen köpts för. Även biografkedjan såldes.

Nästa affär blev ett uppköp av sågverksföretaget Masonite AB som hade stora tillgångar i form av skog och ett modernt sågverk. Masonite AB hade under en tid använt realiserade pengar från markförsäljningar och försäljning av dotterbolaget Vännäs Kraft för att köpa upp aktier i Skrinet. Masonite övertog bl.a. Askens nästan 40% i Skrinet. Men i mars 1982 så köptes alltså istället Masonite av Skrinet:

”Vi köpte aktier i Skrinet och blev största ägare”, säger Jan-Eric Österlund.Via ett omvänt övertagande köpte Skrinet sedan Masonite, vilket ledde till att Jan-Eric Österlund, som hade både Skrinet- och Masoniteaktier, blev storägare i ett börsnoterat bolag. Och inte i vilket som helst. Skrinet var i början av 1980-talet det kanske hetaste bolaget på Stockholmsbörsen, och aktien gick som en raket.

”Skrinet utnyttjade att små onoterade bolag hade väldigt låg värdering. Man kunde köpa bolag för tre gånger vinsten”, säger Jan-Eric Österlund.

Sedan gick allt för fort.

”Skrinet fick en väldigt hög värdering. Bolaget var väl värt någon miljard och i det läget hade vi (Jan-Eric Österlund och Skrinets vd Bo Sandell, som hade byggt upp bolaget, DI Weekends anm) lite olika uppfattning om hur aggressivt bolaget skulle drivas.”

(I själva verket var Skrinet den 30 september 1983 värt 2,2 miljarder kronor, enligt Öhmans Börsguide. Det kan jämföras med Industrivärdens dåvarande börsvärde på 3 miljarder, SKF:s på 4,4 miljarder och H&M:s på 400 Mkr.)

Detta var en värdering som inte kunde hålla på sikt. eningsskiljaktigheterna ledde till att Jan-Eric Österlund 1983 sålde sina aktier och lämnade bolaget. Det var rätt beslut. Året därpå föll aktien som en sten.

Betalning skedde återigen i aktier. Masonites ägare, däribland familjen Wikström som en gång grundat bolaget och dess VD Jan-Eric Österlund blev nu stora ägare i Skrinet. Några månader efter att affären gått igenom såldes tillgångarna i Masonite AB ut för dubbelt så mycket som Skrinet gett för hela företaget. Även Masonites innehav av Skrinet-aktier gav en stor förtjänst vid försäljningen av dessa. PK-banken (senare Nordbanken) stod för en del av finansieringen av det konsortium som köpte Masonites skogstillgångar.

Den tredje affären var en investering i bolaget Gambro. Ett konsortium bestånde av Skrinet, Nils P Lundh (dominerat av Skrinet), Asken och Carnegie (stor ägare i Skrinet) köpte 23% av aktierna i Gambro. Skrinet köpte även aktier i Trelleborg och andra storföretag, bland annat genom att man köpte upp AB Hevea som var en av de större ägarna i Trelleborg. 1983 köpte man 50% av Securitas. De andra 50 procenten köptes av Cardo. Två år senare togs AB Hevea inklusive Securitas över av Gustaf Douglas som en del i den uppgörelse som Jacob Palmstierna sydde ihop (se nedan).

Mycket av aktieköpen på börsen byggde dock på att man lånade kraftigt på samma manér som Erik Penser och andra spekulanter. Det hela byggde på ständigt stigande aktiekurser så att man kunde låna mer och mer. Så småningom kom detta att leda till Skrinets och Bo Sandells fall:

I januari 1985 köps kontrollposten i Ahlsell upp av Boliden som behöver ett stabilt handelsbolag för att väga upp den svängiga gruvverksamheten. Samma år köper investmentbolaget Skrinet med den vidlyftige VD:n Bo Sandell upp stora poster i både Ahlsell och Boliden. Ahlsell blir nu indirekt en bricka i det intrikata spelet om Boliden som tar fart. För när Bo Sandell sitter överbelånad och tvingas sälja hela innehavet så träder finansmannen Wictor Forss in i handlingen. Hans Forsinvest tar över kontrollen över Skrinet som byter namn till Herakles. Även Forss tid som ägare blir kort, hans Forsinvest säljer snart sin kontrollpost i Herakles till Wallenberg.

Dramatiken kring Boliden tätnar när Wallenbergarna säljer Herakles till Gustaf Douglas som därigenom vill skaffa sig kontroll över Boliden. Men en annan av 1980-talets finansmän, Proventus Robert Weil, utmanar Douglas i en budgivning som får av pokerparti. Robert Weil köper en tredjedel av aktierna. Gustaf Douglas höjer och köper hälften. Men när korten ska synas visar det sig att ingen av herrarna sitter med ess på hand. Räntorna på de belånade aktierna skjuter i höjden och Gustaf Douglas tvingas ge upp när S-E-Bankens Jacob Palmstierna blåser av striden. I april 1986 säljer Gustaf Douglas sitt innehav i Boliden till Trelleborg.

Vad som sedan hände med Bo Sandell har jag inte kunnat utröna, inte heller om han är släkt med Thomas Sandell som ligger bakom hedgefonden Castlerigg och Sandell Asset Management, men det är fullt möjligt. Thomas Sandell har uppgivit att familjen Edstrand och andra rika Malmöfamiljer är kunder hos honom och Skrinet köpte i början av 1980-talet upp en stor aktiepost i den familjens bolag, Bröderna Edstrand AB. Det finns exempelvis en ägare till ett byggbolag i Ystad som heter Bo Sandell och är född 1949.

Jan Erik Österlund flyttade till England i likhet med många andra som var inblandade i 1980-talets spekulationsaffärer. Man levde gott och blev rika i det svenska samhället och systemet, men vill inte bidra till den gemensamma välfärden och inte betala för att framtiden också skulle vara ljus.

Andra källor:
Ny Dag 20/1 1983
Arbetet 4 november 1982, 5 januari 1983
Veckans Affärer 1978 och 1982
Jacob Palmstierna, Jacobs Stege, 2008

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Investment AB Skrinet, Investment AB Asken, Carnegie, Erik Penser, Bo Sandell, Jan Erik Österlund, Gustaf Douglas, Robert Weil, Jacob Palmstierna, Wictor Forss, Ahlsell, Boliden, Hevea, Herakles, Trelleborg, Kanolds, Masonite, Gambro, Securitas, Ekonomi,Samhälle

Ett litet bolag som kontrollerades av Wallenbergintressen, Kanalen, såldes 1981 till Christer Brandberg, vice VD i Wallenbergbolaget Electrolux och Carl-Bertel Nathorst, VD i Wallenbergbolaget Scania-Vabis (numera Scania) mellan 1939 och 1950 då han efterträddes av Henning Throne-Holst. Han var också svåger med Victor Hasselblad, ägare av det kända kameraföretaget FW Hasselblad och Co. Nathorst är en av de personer som Gustaf Olivecrona skriver om i boken De nya miljonärerna från 1970.

Nathorst sålde snart sin andel i Kanalen vidare till musikgruppen ABBA:s företag Polar Music. Bolaget döptes då också om till AB Kuben och börsnoterades.

Men redan några år innan dess hade hela karusellen med aktie- och företagspekulation med syfte att dölja vinster för att minimera skatter och att göra ännu större vinster börjat genom att Lars Dahlin (som senare var verksam under stillsammare omständigheter), VD i Polar Music Invest (PMI) kontaktades av Hans-Hugo Engström från Monark. Ett företag som vid denna tid kontrollerades av fifflaren Kaj Kjellqvist (formellt ägdes det av hans två döttrar via kommanditbolaget Företagsamhet & Co KB. PMI i sig hade bildats för att utgöra en slags ”pensionsförsäkring” för medlemmarna i ABBA och man sysslade med en mängd olika affärer, främst fastighetsspekulation, då man satt på en hel del pengar.

Följden blev att PMI köpte Kjellqvists aktier i Monark och därmed tog kontrollen av bolaget. I uppgörelsen ingick också att dotterbolaget i Brasilien, som var mycket större än det svenska bolaget, skulle säljas. Den trolige köparen av förretaget i Brasilien var Kaj Kjellqvist. Affären förmedlades av fondkommissionärsfirman Carnegie (där Johan Björkman då arbetade) som också var delaktiga i att dölja vart pengarna (14 miljoner) från ABBA:s köp av Monark faktiskt tog vägen. Men det är en annan historia om fifflaren och bolagsslaktaren Kaj Kjellqvist som jag ska komma tillbaka till en annan gång.

Därefter så sålde de fyra medlemmarna i ABBA, Agneta Fältskog, Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Anni-Frid Lyngstad, det gemensamt ägda bolaget Harlekin till Monark. Harlekin var bolaget som samlade tog in royaltys för ABBA:s musik. Genom att sälja Harlekin till Monark kunde man minimera sin skatt på dessa royaltys. Skatten på aktieförsäljningar var vid den tien mycket lägre än inkomstskatten som de annars skulle fått betala. Harlekin såldes för 62 miljoner kronor (efter skatt 40 miljoner) och staten förlorade uppskattningsvis 30 miljoner i skatteintäkter.

PMI:s aktier i Monark såldes därefter till KB Särimner, ägt av Stikkan Andersson och de fyra medlemmarna i ABBA. Skivbolagsverksamheten avknoppades till ett separat bolag, Polar Music AB, till 50% ägt av ett musikförlag, Sweden Music Förlags AB, som ägdes av Stikkan Andersson och till häften ägt av medlemmarna i ABBA. Kvar i investmentbolaget PMI fanns fastighetsaffärer, ett leasingbolag, konsthandel och internationell musikhandelsverksamhet.

Affärerna fortsatte dock, aktierna i Monark övertogs snart av Polar Music som 1981 istället köpte ett dominerande intresse i Kuben som snart i sin tur köpte aktierna i Monark samtidigt som PMI köpte Polar Music. Invecklat? Javisst, det är bara förnamnet och huvudelen av affärerna verkar ha gorts för att på olika sätt dölja ABBA:s inkomster från skattemyndigheterna. Under ett år, från september 1981 till september 1982 steg Kubens aktiekurs från 350 kronor till 1 800 kronor. Christer Brandberg som var VD och storägare belv en rik man på kuppen.

1981 hade Polar Music också skaffat sig en stor post i Jan Pehrssons bolag SÅA och närde planer på att börsnotera leasingföretaget Invest Finans AB (infina). Så skedde också med PMI som ägare. Ägandet låg i dotterbolaget PMI Handel och Industri, senare Convexa AB som 1985 ägde 50% av akiterna i Infina. 1985 ägdes detta företag av till 50% av Stig Engqvist, Jaan Manitski, och Lou Talamo. Ahlsell AB ägde 20% i Convexa och 26% i Infina. Infina i sin tur ägde 10% i Convexa. ABBAS:s intressen var i stort sett avvecklade.

Samtidigt som Kuben köpte Monark köpte man också upp företaget Stiga AB. Under 1982 blev Monark dessutom ett dotterbolag till Kuben, men kvarstod på börsen. Under året deltog Kuben dessutom i konsortium som köpte en stor post i gummiföretaget Trelleborg, kontrollerat av Dunkerfonderna. De andra bolagen i konsortiet var Skrinet, SÅA, Aritmos (som just sålt sina fastigheter till SÅA), Almedahl och Länsförsäkringar.

1983 så sparkades Christer Brandberg ur Kubens ledning då han inte ville driva företaget på samma sätt som storägaren Polar (PMI). Istället blev Wille Laurén VD i Kuben. Han hade tidigare varit ekonomi- och finansdirektör i AEG. I slutet av samma år, då Kubens aktier rasat i värde, sålde så de fyra medlemmarna i ABBA och PMI alla sina aktier i Kuben för 11 miljoner och dessutom deras aktier i PMI för 85 miljoner till Aritmos (i sin köpt av Proventus tio år senare) Affären förmedlades av SE-Banken som hade stora fordringar på Kuben då man lånat ut med aktierna som säkerheter. Säkerheter som nu var värda i storts ett ingenting.

Återigen en skattemässigt gynnsam affär för ABBA-medlemmarna som alltså genom sina finanstransaktionerna under åren 1978-1983 minskat sina skatter rejält. Genom dessa försäljningar år 1983 hade ABBA avvecklat alla sina intressen i finans- och industrivärlden.

Kuben hade också tidigare under året varit inblandat i striden om förlaget Saxon & Lindström som vanns av Jan Pehrsson och hans SÅA.

Christer Brandberg ägde efter ABBA:s uttåg ur Kuben fortfarande 20% i företaget som fortfarande var noterat på börsen i likhet med Monark och Aritmos. 1985 fanns bara Aritmos kvar. Även den gamle samarbetspartnern Rune Andersson från Trelleborg var vid tidpunkten ägare i Kuben. De båda har fortsatt samarbeta in på 2000-talet. Christer Brandberg har dessutom varit inblandad i en långvarig fejd med ovan nämnde Björkman och familjen Tigerschiöld som kontrollerar Skanditek och en del andra bolag. Resultatet blev att Brandberg fick en stor post aktier i IT-bolaget Axis.

Brandberg arbetade också många år för Stenbeck som en slags grå eminens. Han tycks också ha varit inblandad i finanskraschen kring Carnegie, Mats O Sundqvist och Skrindan. Han tycks numera annars vara mest engagerad i travverksamhet och hästar. Också detta tillsammans med Rune Andersson.

Läs mer: Travnet1, 2, AB1, 2, Travronden1, 2, VA, Travkompaniet, EX, Sydsvenskan, ASVT,

Andra källor:
Pockettidningen R, nr 5-6, 1982
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges Börsföretag 1986, 1986
Veckan Affärer 12 juni 1980, 24 juni 1982
Arbetet 3 juli 1982, 20 juli 1982, 4 nov 1982, 15 jan 1983, 18 feb 1983, 4 juni 1983
GP 20 okt 1983

Ursprungligen publicerat på Svenssonbloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ABBA, Stikkan Andresson, PMI, Polar Music, Infina, Kuben, Monark,Stiga, Aritmos, Christer Brandberg, Kaj Kjellqvist, Carl-Bertel Nathorst, Spekulation, Skatteplanering,Skattesmitning, Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Anni-Frid Lyngstad, Rune Andersson, Trav, Harlekin, Ekonomi, Samhälle

Sven Hagströmer (1943-), adelsman som redan på 1970-talet fick en större ägarpost i adelns eget investmentbolag Förvaltnings AB Hasselfors (ägare till Hasselfors Bruk och andra industriintressen) började sitt yrkesliv som förvaltare av storbolaget Gränges börsportfölj. Året var 1969 och han fick 100 miljoner att leka med. Det var en del av de pengar som Gränges fick för försäljningen av LKAB:

Året var 1969 och Gränges hade precis sålt LKAB för 1 miljard kronor. 900 miljoner kronor investerades i kärnverksamheten, det vill säga gruvor och järnverk, medan portföljförvaltaren Sven Hagströmer fick placera resterande 100 miljoner på börsen. På mäklarsidan fanns unga och kreativa förmågor som Thomas Fischer och Erik Penser, och Sven Hagströmer tände snart på deras då revolutionerande idé om att aktier faktiskt kan omsättas. I stället för att köpa aktier, äga dem för evigt och lösa in kupongen en gång per år, kunde man öka avkastningen genom att aktivt handla med aktier och vara mer kortsiktig.

– Man var ju en ganska udda fågel som satt och skötte en aktieportfölj om dagarna, det var ju inget riktigt yrke på den tiden. Men till skillnad från investeringarna i gruvor hade vi en väldigt god lönsamhet, och det var ju inte vad ledningen hade tänkt sig.

1973 så fick Sven Hagströmer istället jobb på Investor AB, då ett av Wallenbergarnas två maktbolag, det andra var Förvaltnings AB Providenta. På Investor var aktieportföljförvaltning huvudsaken och portföljen var 10 gånger så stor som Gränges aktieportfölj. När Investors VD Carl de Geer avled 1978 var Sven Hagströmer en av de som kunde tänkas bli VD i Investor. Enligt honom själv vill han inte och istället blev Claes Dahlbäck VD.

Hagströmer startade istället en fondkommissionärsfirma år 1981 och läget för det var bra då avregleringar av valuta- och finansmarknader duggade tätt i slutet av 1970-talet och på 1980-talet. Hagströmer blev en av aktiespekulanterna på börsen:

– År 1980 kom de så kallade skattesparfonderna samtidigt som direktavkastningen på börsen var 10 procent. För första gången såg vi hur det från statens sida inte bara fanns en läpparnas bekännelse utan en riktig plan för hur man skulle kunna få liv i aktiemarknaden. Courtagen var höga och marknaden var hårt reglerad så om man väl fått tillstånd var det inte särskilt svårt att tjäna pengar. Jag tänkte nu eller aldrig och blev den förste på 20-30 år som startade en fondkommissionsfirma, säger Sven Hagströmer.

Tio år senare anslöt sig Mats Qviberg, stjärnmäklaren på Carnegie, och Sven Hagströmer Fondkommission blev Hagströmer & Qviberg AB. I dag sitter de fortfarande mitt emot varandra på Öresundkontoret och hjälps åt med de flesta frågor och beslut, men när det gäller gamla H&Q har de gått skilda vägar. Mats Qviberg blev ordförande för HQ Bank medan Sven Hagströmer tog över klubban i den avknoppade nätmäklaren Avanza.

Sven Hagströmer har varit en finansman som ganska ofta gått mot strömmen, han var exempelvis på nejsidan inför omröstningen om euron och EMU och han var också en av grundarna av junilistan. Hans farfar med samma namn var landshövding i Blekinge mellan 1923 och 1942 och hans far Gösta Hagströmer (1908-1998) var hovrättsråd. Även hans farfars far Johan Vilhelm Hagströmer (1845-1910) tillhörde eliten i det svenska samhället, medlem av Lagberedningen och författare av verket Svensk Straffrätt.

När Hagströmer grundade sin fondkommissionärsfirma år 1981 ville han ha med Mats Qviberg, som då jobbade på SE-banken, på båten. Men det blev inte så. Först 1990, nio år senare klev Mats Qviberg in i firman som då bytte namn till Hagströmer & Qviberg.

Mats Qviberg (1953-) började fter utbildning på Handelshögskolan i Stockholm på Aktiv Placering. Därefter arbetade han på Hägglöfs och 1981 blev han aktiemäklare på SE-banken. Tre år senare, 1984 började han på Carnegie där han blev en framgångsrik spekulant och aktiemäklare. 1990 blev han slutligen kompanjon med Hagströmer:

– Att jobba på S-E-Bankens aktieavdelning var som att släppa in ett barn i en leksaksbutik, berättar han och ler.Under 80-talet satte Mats Qviberg sitt namn på kartan som en av landets främsta och skickligaste aktiemäklare och karriären gick via mäklartjänster på S-E-Banken och Carnegie. Under sin tid på Carnegie uppskattades han vara värd uppemot en miljard kronor, vilket var vad han ansågs kunna dra in i framtida kommissioner till sin arbetsgivare.

Mats Qviberg var dock hungrig på nya utmaningar och i sitt sommarprogram i P3 förra året berättar han hur han först kom i kontakt med sin affärskompanjon Sven Hagströmer. Hagströmer hade 1981 startat ett företag som nu tappade marknadsandelar. Mats ringde upp honom klockan nio, en söndagskväll i juletid, och frågade om de kunde ses.

– Kom med en gång, svarade Sven Hagströmer, och halv fem på morgonen gick Mats därifrån med ett handslag på att han skulle köpa in sig och att de tillsammans skulle bilda Hagströmer & Qviberg.

1991 skaffade sig de båda kontrollen över Investment AB Öresund. På 1960-talet var detta ett bolag kontollerat av familjen Malmros och därefter kan man säga att det löst tillhörde företagsgruppen kring investmentbolaget AB Custos. När Hagströmer och Qviberg skaffade sig kontroll över Öresund genom uppköp av aktier för pengar och tillgångar men skffat sig genom spekulationer på börsen under 1980-talet fick man också indirekt inflytande i det mycket större investmentbolaget Custos i vilket Öresund var en av de större ägarna. Ett par år senare hade man också skaffat sig kontrollen i AB Custos och 2004 fusionerades de två investmentbolagen.

Hagströmer och Qviberg hör till några av de få 1980-talsspekulanter som faktiskt lyckades lägga grunden till en stabil och kvarvarande förmögenhet och under en tid kan deras lilla finansgrupp sägas ha tillhört den svenska storfinansen, om än en av de mindre finansgrupperna i denna. Under uppbygget av finansgruppen har de båda herrarna gjort sig kända för att köpa företag, stycka upp dem och sälja av delar. Något som bland annat gett dem epitetet ”slaktare” i affärstidningen Veckans Affärer.

Läs mer: RT1, 2, 3, SVD1, 2, VA1, 2, 3, Chef, E24_1, 2, 3, 4, 5, 6, DI1, 2, 3, EX, DN, Tidningen HQ-fond,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sven Hagströmer, Mats Qviberg, Spekulanter,Fondkommissionärer, HQ, Hagströmer & Qviberg, Investment AB Öresund, AB Custos, SE-banken,Aktiv Placering, Carnegie, Handelshögskolan, Gösta Hagströmer, Johan Vilhelm Hagströmer,Hasselfors, Förvaltnings AB Hasselfors, Samhälle, Ekonomi, Politik

Familjen Roos ägde en gång i tiden Skånska Banken och kan anses ha utgjort en finansgrupp ihop med familjerna Malmros och Edstrand. I kretsen runt Skånska Banken ingick också företaget Facits ägarfamilj Ericsson. Fredrik Roos (1951-1991), son till Axel Roos byggde dock upp en egen företagsgrupp på 1980-talet och räknades till de rika spekulanterna på den tiden:

Fredrik Roos blev inte aktiv i familjens företag utan byggde upp ett eget litet finansimperium efter att han en tid arbetat som anställd på Langenskiölds bankirfirma (senare Carnegie) ihop med bl.a. Erik Penser och Anders Wall. Hos Anders Wall arbetade han bland annat som portföljförvaltare hos Beijerinvest och deltog som delägare i spekulationsprojektet Tresor, som bollade med industrierna i Värmland och de två bolagen Uddeholms AB och Billeruds AB.Den förmögenhet Fredrik Roos skapade genom olika spekulationer på 1970 och 80-talet utgjorde grund för uppbygget av en av Sverige största privata konstsamlingar med bland annat ”Den döende dandyn”, som sen köptes av fastighetspekulanten Hans Thulin, grundandet av Rooseum och den lilla företagsgruppen kring bolaget Parafront AB. Parafront köpte och sålde under kort tid en rad företag. Bland annat Nolato, Jonparts, FB Kedjor, och Lomond Industrier (Thomee-Hörle). Parafront tycks ha avvecklats i samband med kraschen för fastighetsbubblan och Fredriks Roos död.

Parafront introducerades 1984 på börsen utan att ha någon förhistoria. Aktierna i bolaget tecknades enbart på basis av Fredrik Roos namn som för detta portföljförvaltare hos Anders Wall. Bland de som tecknade aktier märktes Erik Penser och dennes kompanjon Göran Adielsson, Carl-Erik Björkegren, Carl Langenskiöld, familjen Roos holdingbolag Skåneintressenter, bröderna Gerhard och Peo Lindholm (Mobilia AB) samt ytterligare ett antal kända börspekulanter. En stor dominans för spekulationskapital alltså.

Fredrik Roos grundade 1988 konstmuseet Rooseum i Malmö. Dit donerade han sin samling av nordisk samtidskonst. Vid hans död övertogs museet av en stiftelse med familjen Roos, Malmö Kommun och konstmuseet Louisiana i Humlebæk som huvudmän. Senare övertogs verksamheten av Malmö kommun som beslöt att driva verksamheten som en filial till Moderna museet och stiftelsen upplöstes.

Läs mer: DN, SVD, RT1, 2, EX, Sydsvenskan1, 2, 3, GP, KVP, Resumé,

Andra källor:
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Roos, Fredrik Roos, Rooseum, Den döende dandyn, Malmö,Moderna museet, Parafront, Skånska Banken, Louisiana, Malmö kommun, Ekonomi, Historia, Konst,Samhälle

Maths O. Sundqvist (1950-2012), var en börspekulant som använde lånade pengar för att köpa på sig stora poster i olika börsbolag var en stor orsak till banken Carnegies problem under finanskrisen 2008. Det kan säkert vara det akuta skälet, men den bakomliggande orsaken är en osund företagskultur i Carnegie, som funnits ända sedan 1960-talet.

Samtidigt hör Maths O. Sundqvist till de personer som affärstidningarna beskrivit med uppskattning och vördnad de senaste åren. Men han blev alltså rik på lånade pengar och spekulation. En spekulation som ett banker uppmuntrade, bland dem Carnegie och Den Danske Bank.

Efter genomgången grundskola i Änge tog han värvning och blev furir på A4 i Östersund. I samband med att hans far Olle Sundqvist insjuknade återvände han hem, han var då i tjugoårsåldern och tog över familjens bussbolag, Olle Sundqvist Omnibus AB, vars verksamhet han successivt utökade genom att köpa fler bussar och genom att köpa upp andra bussbolag. 1980 sålde han företaget till Östersunds kommun för 8,7 miljoner kronor, och detta blev grundplåten för hans affärsmässiga expansion.

Sundqvist köpte trävaruföretaget RP-invest (föregångaren till dagens Jämtlamell) , därefter köpte Sundqvist kvarteret runt Sandström & Ljungqvist i Östersund för pengarna. År 1987 köpte han Högfors slott. År 1992 gick han in med pengar i Länstidningen Östersund, vars ägare A-pressen gick i konkurs, han blev sedan majoritetsägare i tidningen år 2002. 2006 sålde han i princip hela innehavet till Mittmedia som även äger före detta konkurrenten Östersunds-Posten.

Sundqvist samlade efterhand sina affärsintressen i bolaget Skrindan AB, som bildades i maj 1962 och dess pensionsstiftelse Släden. En betydande del av aktieaffärerna gjordes via dotterbolaget Skrindan Depå AB som bildades 1990. Den börsnoterade aktieportföljen i Skrindan var som mest värd cirka 12 miljarder och fastighetsinnehaven mellan 7,5-8 miljarder kronor. Samtidigt uppgick skulderna till mellan 7-8 miljarder kronor. Bland de större aktieposterna fanns 12 miljoner, röststarka A aktier i investmentbolaget Industrivärden. Dessa gav Sundqvist 4 % av rösterna i bolaget. Skrindan hade också stora aktieinnehav i Hexagon, SCA och Fabege. En stor del av fastigheterna ägdes av dotterbolaget Norrvidden AB och Fabös AB (Fastighetsaktiebolaget Östersund Storsjön). De första aktierna i Norrvidden köptes 2005. Släden är bland annat en av de större aktieägarna i Avanza Bank. Slädens aktieinnehav i Avanza var i augusti 2011 värt cirka 57 miljoner kronor.

Sundqvist drabbades under finanskrisen 2008 av ekonomiska problem till följd av vikande aktiekurser och tvingades sälja av stora aktieposter för att amortera lån. Carnegies lån till Sundqvist på en miljard kronor var en bidragande anledning till att banken förlorade sitt banktillstånd och därefter övertogs av Riksgälden. Han tvingades i mars 2009 skriva under en överenskommelse som gjorde att han förlorade ägandet i Skrindan. I stället övertog företaget Valot ägt av Carnegie aktierna i Skrindan. Avtalet mellan Sundqvist och Carnegie har varit livligt diskuterat. I utbyte mot att Sundqvist förlorade Skrindan fick han behålla ett antal skogsfastigheter och bolag. Bland dessa kan nämnas Eastridge AB som sysslar med trav och äger travhästar samt flygbolaget Jämtlands Aero AB. Jaktslottet Henvålen i Härjedalen med ett taxeringsvärde på 11 miljoner fick Sundqvist behålla samt en större fastighet på 1 204 hektar bredvid Rödkullen i Åre. Slottet i Högfors med dess 2 299 hektar mark, mestadels skog fick Sundqvist också behålla. På egendomen finns det förutom slottet 11 byggnader. Dessutom fick Sundqvists barn rätt till en del av överskottet vid avvecklingen av Skrindan AB.

Sundqvist var kusin till ekonomen och tidigare börskommentatorn Sven-Ivan Sundqvist. Sven-Ivan gav, genom bolaget SIS Ägarservice, 1985-2009 ut en sammanställning över de största aktieägarna i Sverige.

Intressant?
Bloggat: Annarkia, Lasse,
Borgarmedia: E24, AV1, FV1, ÖP, DI1, DI2, SR, SDS, SVD, AV2, AV3, VA1, VA2, VA3, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Öresund, Bankkris, Den Danske Bank, Finanskris, Hagströmer,HQ Bank, Maths O Sundqvist, Paulsson, Peab, Qviberg, Skrindan, Spekulationskapital, Ekonomi,Kapitalism, Samhälle

1987 slogs de två av Anders Wall-kontrollerade investmentbolagen Argentus och Beijer ihop och blev Beijer Industries. Finansrörelserna i de ursprungliga bolagen överfördes till det nybildade Beijer Capital.

Beijer Capital deltog i bildandet av finansbolaget Nyckeln samma år och var en av de större aktieägarna tillsammans med Michael Hasselqvist. Den senare hade också en ledande position i Beijer Capital och hade tidigare arbetat ihop med Bo Sandell i investmentbolaget Skrinet.

På tre år lånade Nyckeln ut 10 miljarder till fastighetsaffärer och hade alltså omfattande åtaganden i denna spekulationsverksamhet. På osäkrare grunder än bankerna. Men det var bankerna som i sin tur lånade ut pengar till Nyckeln och andra finansbolag. Något som skulle få konsekvenser, vilket Stig Ramel skriver om i sin bok Pojken i dörren:

I början av augusti 1990 kom Kuwait-krisen, och snart skulle den stora festen vara över. På kvällen lördagen den 22 september, ringde mig Curt Lönnström. Det höstregnade och jag hade hela dagen varit uppe i Roslagsskogarna och plockat svamp. Trots att han – som alltid – var lugn och samlad, hörde jag på hans röst att något ödesdigert hade hänt. Nyckeln håller på att gå över styr, och vi har upptäckt att Capitals exponering är långt större än vi känt till, var kontentan av hans budskap. Det hade uppdagats att Michael, utan att informera styrelsen eller dess ordförande, tecknat ett förlagslån till Nyckeln på 420 mkr.

[…]

Nyckeln hade lånat ut 700 miljoner till Allhus, ett av dessa svenska fastighetsbolag som invaderat Europas storstäder och köpt hämningslöst, däribland ett stort kontorskomplex vid ”Elephant & Castle” i London, som stod outhyrt och drog svindlande kostnader.

[…]

Allhus-affären var bara toppen på isberget. Vd i Nyckelns engelska dotterbolag hade på ett ofattbart nonchalant sätt lånat ut enorma summor till en indisk affärsman med synnerligen dåligt rykte. Det fanns indikationer om att det förelåg ett samspel mellan de två. Säkerhet för lånen hade tagits i hotell med charmanta, prestigefyllda namn men i verkligheten närmast av hospitskaraktär och med lätt pissoardoft i entrén. Nyckelns förluster i London uppskattades till nivån 2 miljarder kr. Nyckelns styrelse i London, som innehöll flera framstående namn, hade helt förts bakom ljuset. Detta senare förhållande går som en röd tråd genom de flesta av 80-talets krascher.

Några dagar senare inställde Nyckeln betalningarna, och sedan följde flera andra finansbolag efter, bland annat Gamlestaden, som skulle visa sig vara i ännu sämre skick än Nyckeln. Finansbolagskrisen kom som en jordbävning, och chockvågen slog nu mot bankerna. Inte minst SE-Banken var hotad av en konkurs i Nyckeln, och man satte nu in alla krafter på att få huvudägarna i bolaget – Beijer Capital, Trelleborg och Bonnierföretagen – att ”ta sitt ansvar”, dvs. att kasta in goda pengar efter dåliga. Inte minst koncentrerade man sig på Anders Wall personligen. Bankdirektörerna Bo Ramfors och Rutger Barnekow hotade honom med skandal och repressalier om inte Capital och han personligen sköt till nytt kapital för att rädda Nyckeln.

Nu blev det allt tydligare att Nyckeln med ett eget kapital av 70 miljoner och med osäkra lån på 5 till 6 miljarder var bortom räddning. För att vinna tid och inte visa oss omedgörliga, vilket var farligt då banken när som helst kunde strypa vårt inflöde av likviditet, hade Curt Lönnström i uppgift att fortsätta samtalen, och han utvecklade stor uppfinningsrikedom i olika modeller och beräkningsgrunder för ett tillskott av kapital. Men till sist blev det inget av denna räddningsoperation utan hopp. Bonnierföretagen och Trelleborg vägrade att ställa upp.

Nyckeln gick i konkurs och Beijer Capital fick avvecklas. Denna avveckling kunde genomföras under ordnade former och skalet såldes 1994 till OM-gruppen. Redan tidigare hade Anders Wall av olika skäl tvingats köpa ut Beijer Industries från börsen med hjälp av det för ändamålet bildade företaget Kongsbo Industrier AB.

Problemen i Beijer Capital påverkade Kongsbo som också hamnade i problem och verksamheten kom att avvecklas efter en konkurs 1993. Anders Wall var slut som en stor spelare i finansvärlden. Resterna av Nyckeln kom att bilda grunden till det som senare blev det Kamprad-kontrollerade fastighetsbolaget Catella.

Läs mer: AV1, 2, Sydsvenskan, Teknikföretagen, SVD, SNS,

Ursprungligen publicerat på Svenssonbloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Wall, Investment AB Beijer, Investment AB Argentus, Beijer Industries, Beijer Capital, Kongsbo Industrier, Nyckeln Finans AB, Michael Hasselqvist, Stig Ramel, Catella, Kamprad, Rutger Barnekow, Bo Ramfors, Allhus, SE-banken,SEB, Samhälle, Ekonomi

Carl-Erik Björkegren föddes 1920 i Eslöv och handplockades 1953 till Sandviks (då kontrollerat av familjerna Stenbeck och Klingspor) ekonomiavdelning och avancerade så småningom till ekonomichef och vice VD. 1981 tog han avsked och började istället att spekulera i fastigheter och aktier. Det senare hade han börjat med redan i början av 1960-talet genom att låna pengar av Hugo Stenbeck sr. Han höll sig dock inte alltid inom lagens råmärken och dömdes 1982 för insiderbrott.

Han investerade kraftigt i fastigheter, konst, lyxhotell och aktier. En tid var han störste ägare i Gränges AB och i fastighetsförvaltningsbolaget Storstaden. Trots att han hävdade att han inte blandade privatekonomin och affärerna så gck han i personlig borgen för lån som hans företag tagit i finansbolaget Nyckeln. Bland de mer kända konstverken han köpte var Carl Larssons Midvinterblot och när det gäller fastigheter så köpte han den Wenner-Grenska villan i Diplomatstaden i Stockholm, för att bo i och ställa ut konsten i. På 1980-talet köpte han kontrollen i bolaget Barkman från Stig Klingspor, en av ägarna i Kinnevik. 1985 såldes bolaget vidare till Fastighetsbolaget Tornet, kontrollerat av Pär Hammarlund och Rolf Norling.

Björkegren ansågs ha en förmögenhet på 2,5 miljarder när han stod på toppen. Men det var en lånad rikedom. När finansbolaget Nyckeln gick omkull 1990 dröjde det inte länge förrän också Carl-Erik Björkegren försattes i konkurs med 1,3 miljarder i skulder. Förutom stora skulder till Nyckeln hade han också stora skulder till Gota bank, ett annat bolag som försvann under 1990-talets finanskris. Innan dess hade han dock lurat sina barn att ta över ansvaret för en del av skulderna. Något som de fick betala för i många år. Vid konkursen såldes hans kvarvarande konst för ynka 90 miljoner och han förlorade den stora villan i Stockholm. Björkegren själv levde åren efter konkursen förmodligen på undanstoppade tillgångar i Schweiz.

1994 försvann Björkegren spårlöst från sitt hem och han har inte synts till sen dess. Försvinnandet väckte mycket uppståndelse. 2005 blev han slutligen dödförklarad. Carl-Erik Björkegrens son Carl Björkegren har för sin del själv figurerat i en del underliga affärer vid senare datum.

Läs också:

• Björkegren – miljardären i skulder
• Två anhållna för mord i Sveriges svar på Midsomer
• Det behövs en Barnaby i Sveriges Midsomer
• Viken – Sveriges Midsomer

Läs mer: AB1, 2, 3, Sydsvenskan, AV, SVD, VA, KVP, DN, DPS,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Carl-Erik Björkegren, Carl Björkegren, Nyckeln, Kinnevik,Sandvik, Storstaden, Gränges, Gota bank, Midvinterblot, Carl Larsson, Fastighets AB Tornet, Rolf Norling, Pär Hammarlund, Ekonomi, Samhälle, Fastighetslån, Fastighetsfiffel, Fastighetsspekulation

I början av 1980-talet byggde de två kompanjonerna Rolf Norling och Pär Hammarlund upp en liten finanskoncern bygg på spekulation. I centrum för verksamheten stod ett antal investmentbolag och finansbolag som Joar Invest, Interfinans HB och Marenhill. De skaffade sig snart kontrollen i Fastighets AB Tornet (inte samma bolag som burit namnet under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet).

1985 köpte man kontrollen i bolaget Barkman & Co från en annan spekulant, Carl-Erik Björkegren, som i sin tur köpt kontrollen från Stig Klingspor. Barkman & Co kontrollerade vid den tiden också finansbolaget Cabanco tillsammans med Stig Klingspor. Utöver detta så hade bolaget också en så kallad cornerpost (en post som innebär att man kan blockera uppköpsförsök) i Korsnäs AB. En annan som hade en cornerpost var finansmannen Holger Hjelm. Under 1985 skaffade sig Hammarlund/Norling också kontrollen i hustillverkaren Faluhus. Faluhus ägde också bolaget Nils Weibull AB.

Under 1986 köptes Joar Invest av Carl-Erik Björkegren via bolaget AB Cabinjo. Barkman hade blivit ett dotterbolag till Joar Invest och som dotterbolag til Barkman återfanns fastighetsbolagen Landeriet, avknoppat från Kullenbergs, och Tornet samt finansbolaget Independent Finans (tidigare B & B Independent Finans). Faluhus var i sin tur dotterbolag till Tornet. Under fastighets- och finanskrisen i början av 1990-talet kraschade Björkegrens imperium och försvann. Det gjorde också Carl-Erik Björkegren själv.

Med tanke på hur affärerna utvecklade sig är det nästan så att man upplever att Hammarlund/Norling agerade som bulvaner för Björkegren, men det finns förstås inga belägg för att det skulle vara så.

Andra källor:
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Pär Hammarlund, Rolf Norling, Joar Invest, Marenhill,Interfinans, Carl-Erik Björkegren, Cabinjo, Barkman, Faluhus, Fastighets AB Tornet, Samhälle,Ekonomi, Historia, Spekulanter, Spekulation