Sven-Åke Lewin var färdig civilekonom 1976. Därefter arbetade han bland annat med ”corporate-finance” verksamhet inom Ernst&Young och var därefter verksam inom det internationella rådgivningsföretaget CartaBoozAllen-Hamilton. I början av 1990-talet började han arbeta på Bure Equity somdå leddes av Roger Holtback. Först som ansvarig för ”corporate-finance” och sedan för uppköpen av olika skolverksamheter som chef för affärsområdet Utbildning.

Under 1998 startade ett samarbete mellan Bure och Stig Johanssons skolföretag Vittra genom att Bure köpte 70 procent av aktierna i Vittra. Genom den konstruktionen fick Bure den nödvändiga skolkompetensen från Vittra och Bure stod för kapitalet.

I en intervju i Dagens Industri från 2001 beskriver Sven-Åke Lewin hur de återinvesterar alla vinster för att köpa upp nya skolor och på så sätt ökas värdet på Vittra.

Samarbetet mellan de båda företagen gick bra. Under de kommande åren blev tillväxten för Bure/Vittra snabb och de startade flera nya skolor om året. Det goda samarbetet varade fram till 2005 då Stig Johansson kunde realisera värdetillväxten när han sålde resten av aktierna i Vittra till Bure.

När Bure var ensamägare till Vittra fortsatte de att köpa upp skolföretag. Under 2006 köpte de IT-gymnasiet och Framtidsgymnasiet och under 2007 köpte de bolagen Fenestra, Rytmus och Didaktus.

Sven-Åke Lewin

Under 2008 slogs sedan utbildningsdelen i Bure och utbildningsbolaget Academedia ihop till en gemensam skolkoncern under namnet Academedia.

2002 grundade Sven-Åke Lewin företaget ”Growth Factory”, orienterat mot rådgivning i samband med företagsuppköp i medelstora och större företag. Under 2005 fusionerades verksamheten med finansrådgivningsföretaget Avantus och idag är Sven-Åke Lewin delägare i detta företag och aktiv som rådgivare vid företagsfusioner, uppköp och försäljningar. Ofta inom vårdsektorn och läkemedelsindustri men även mycket annat.

Mer: AV,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sven-Åke Lewin, Vittra, Bure Equity, IT-gymnasiet,Framtidsgymnasiet, Fenestra, Rytmus, Didaktus, Academedia, Privatisering, Skolpolitik, Ekonomi,Samhälle, Politik

Öst-Götha Bank (även kallad Öst-Götha Privatbank) bildades 1837 i Linköping. En av grundarna var André Oscar Wallenberg från familjen Wallenberg. En annan var biskop Johan Jacob Hedrén som också blev bankens förste direktör. Bankens viktigaste uppgift var till en början att ge ut sedlar. Men 1904 blev sedelutgivningen riksbankens angelägenhet.

Östgöta Enskilda Bank blev snabbt de östgötska jordbrukarnas bank. Det allmänna ekonomiska uppsvinget på 1870-talet, Linköpings tillväxt och utbyggnaden av landets järnvägsnät ökade behovet av krediter och banken blev en av landets mer betydelsefulla provinsbanker och stod bakom en del av utlåningen till järnvägsbolaget MÖJ.

Bankens kontor i Linköping är känt för att ha blivit utsatt för ett av Sveriges största bankrån:

Natten till den 25 mars 1854 utsattes Östgöta Enskilda Bank för ett rån som räknas som ett av de största bankrånen i historien. I kontorsrummet finns C F Ridderstads berättelse om hur korpralen Nils Strid, smeden Lars Ekström och landsfiskalen Johan Isaksson stal 250 000 Riksdaler i påskrivna sedlar och 600 000 Riksdaler i icke påskrivna sedlar.

År 1846 ändrades namnet till Östgötha Enskilda Bank och 1856 till Östergötlands Enskilda Bank.

Under årens lopp köpte banken upp en rad andra banker, 1879 Vadstena Enskilda Bank, 1889 Stockholms Enskilda Banks kontor i Linköping, 1920 Bank AB Mellersta Sverige och 1921 Motala Enskilda Bank. Slutligen fusionerade man 1927 med Norrköpings Enskilda Bank som i sin tur köpt upp Enskilda Industribanken i Norrköping år 1868. Norrköpings Enskilda Bank bildades ursprungligen 1856. 1934 ombildades banken från solidariskt bankbolag till aktiebolag och fick då namnet Östergötlands Enskilda Bank AB.

1969 bestod styrelsen i banken av Gunnar Ericsson, Erik Rundquist, Lennart Torstensson, Erik Orrenius, Bror Carlsson, Nils-Magnus von Arbin, Rolf Nordéus och John Nylén. Gunnar Ericsson var huvudägare i Facit-koncernen (Åtvidabergs Industrier). Tillsammans med familjen Svenfelt (Cloetta) kan man säga att familjen Ericsson hade ägarkontroll i banken. Enligt Statliga koncentrationsutredningen (SOU 1968:7) ägde Ericsson via Åtvidabergs Industrier 7% av aktierna i banken år 1963. 1972 ägde man fortfarande 7% och familjen Svenfelt ägde 8,2%. Ingen annan ägare hade mer än 3,4% (AB Custos).

Fram till år 1976, då banken också bytt namn till Östgötabanken, hade dock situationen ändrat sig rejält och AB Custos hade då skaffat sig kontroll över banken. Custos var intimt sammanknippat med Skandinaviska Banken som var huvudbank i en de stora ägargrupperna inom svenska näringsliv mellan 1920-talet och 1960-talet. 1972 hade dock Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken gått samman och den nya banken kontrollerades av familjen Wallenberg. AB Custos blev en egen ägargrupp tillsammans med systerbolaget Säfveån och 1977 kontrollerade man 15% av aktierna och rösterna i Östgötabanken. Familjen Ericsson och Facit AB hade kommit i ekonomiskt trångmål på 1970-talet och varit tvungna att sälja sitt aktieinnehav i banken. Även familjen Svenfelt hade avyttrat större delen av sin aktier. Som nya ägare i den mindre skalan märktes dock en byggmästarfamilj från Norrköping, Lundberg.

Tio år senare var Lundbergs den dominerande ägaren i Östgötabanken med mer än 50% av aktierna och rösterna i företaget. Även i Skaraborgsbanken hade familjen Lundberg skaffat sig ett avgörande inflytande med nästan 50% av aktierna och rösterna via Östgöta Holding AB. Östgötabanken förblev i Lundbergs kontroll fram till 1997 då den såldes till Den Danske Bank. Under början av 1990-talet drabbades banken hårt av finanskrisen och Lundbergföretagen fick ta stor ansvar för bankens överlevnda vilket kostade på. Kapitaltillskotten i banken finansierades delvis genom försäljning av andra aktieinnehav som försäljningen av Alfa-Laval till Tetra Pak och försäljning av alla aktier Lundbergs ägde i utvecklingsbolaget Incentive.

Andra källor:
Veckans Affärer 1977-1983
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Ägandet i det privata näringslivet SIND 1980:5
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bankväsende, Öst-Götha Bank, Östgöta Enskilda Bank, Östergötlands Enskilda Bank, Norrköpings Enskilda Bank,Östergötland, Cloetta, Facit, Åtvidabergs Industrier, Ericsson, Svenfelt, Lundberg,Östgötabanken, Den danske bank, Ekonomi, Historia, Linköping, Norrköping,Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Initiativet till att bilda Hexagon kom från 5 av de små regionala bankerna, Östergötlands Enskilda Bank, Wermlands Enskilda Bank, Uplandsbanken, Skaraborgs Enskilda Bankoch Smålands Bank. Bolaget bildades 1965 och personer med intressen i och kontakter med de aktuella bankerna tecknade huvuddelen av aktierna. Smålands Bank var dominerad av familjen Wallenberg och Incentive AB hade från början 16% av det totala röstetalet. Tillsammans med de fem bankernas intressegrupper kontrollerade man 81% av rösterna och ett konsortialavtal skrevs. Men uppenbart hade familjen Wallenberg en del inflytande över Hexagon i början.

Heaxgon köpte bolag i ett tempo som var klart försiktigare än den uppköpstakt som Promotion och Incentive hade:

Hexagon bedrev en betydligt försiktigare förvärvspolitik än Incentive och Promotion under sina första verksamhetsår. Dessutom fortsatte förvärven att ske i en jämnare takt sett över hela perioden. De först förvärvade företagen var framför allt verksamma inom verkstadsindustrin och dessa industriföretag kompletterades också i Hexagons fall med ett stadigt vinstgivande handelsföretag – AB Gust Carlsson. Inledningsvis fanns också målsättningen att förvärven främst skulle avse företag med högteknologisk inriktning. Denna målsättning övergavs dock relativt omgående då utbudet av sådana företag visade sig vara mycket litet.

1972 hade Incentive i stort sett kvar alla sin aktier och kontrollerade 15,6% av rösterna i bolaget. Flera av intressegrupperna som var knutna till de bankerna hade dock minskat sina andelar i bolaget i jämförelse med hur mycket de ursprungligen ägde. 4 år senare så hade Incentive ökat sitt ägande i Hexagon AB och intressegrupperna upplösts. Stora ägare med röststarka aktier var nu olika stiftelser och fonder, som Uplandsbankens pensionsstiftelse, Westman-Wernerska Fonden, Nermansföretagens Pensionsstiftelse samt familjerna Nerman, Hemmingson och Torstenson.

Bland de bolag som Hexagon kontrollerade år 1983 märks Swegon AB (idag ägt av Latour), AB Perma System, Viskafors Gummifabriks AB (tidigare Firestone, nerlagtsen länge och detta efter en tid i Trelleborgs ägo), Sunnex AB, Cerbogruppen AB och Skaga AB (köpt 1966, idag ägt av Lammhults Design) Samma år hade företaget 3 500 anställda. 1986 var Säfveåns AB (ägt av Catena AB, Volvokontrollerat) och AB Custos (vid tillfället kontrollerat av Skanska och Volvo) största ägare i bolaget men från 1987 blev företaget föremål för en ägarstrid som varade i flera år:

Slutet på Hexagons (första) era som utvecklingsbolag inleddes 1987 när en ny storägare trädde in i Hexagon i form av Axel Johnson & Co AB. Företagets aktieinnehav i slutet av 1987 uppgick till drygt 22 procent. Våren 1989 lade Axel Johnson & Co ett bud på samtliga aktier i Hexagon. Detta bud följdes dock av flera andra, bland annat från Hans Thulins bolag Consolidator. Budgivningen pågick under ett drygt halvår. Eftersom företag som är föremål för bud inte får ändra struktur kunde inte Hexagon under denna tid genomföra vare sig förvärv eller avyttringar. Kampen om Hexagon slutade med att en ännu bud lades, denna gång från Munksjö AB, vilket omgående accepterades av flertalet av aktieägarna och vid årsskiftet hade Munksjö drygt 90 procent av aktierna och begärde tvångsinlösen av resterande utestående aktier. Hexagon AB försvann därmed från börsen och som utvecklingsbolag.

1992 skapades nya Hexagon AB och en majoritetspost i det börsnoterade företag Eken Industri & Handel köptes. Året efter bytte Eken namn till Hexagon AB och det är detta bolag som idag bär namnet. 1998 köpte Melker Schörling en kontrollerande aktiepost i företaget och idag kontrollerar Schörling 49,8% av rösterna i bolaget. Hexagon återupptog i princip samma verksamhet som tidigare och köpte under 2000-talet upp en mängd olika bolag. Man sålde dock först en del äldre intressen:

2001
Gustaf Fagerberg AB, Tecla, Johnson Metal Bearing Components samt affärsområdet Hexagon Wireless avyttras. Rörelsen avseende det amerikanska börsnoterade mätteknikbolaget Brown & Sharpe Inc, mjukvarubolaget Wilcox, Cubic Tavleproduktion samt HTR Hydrauliikka Oy förvärvas.

2002
Mätteknikbolaget C E Johansson, gummiblandarbolaget GFD Technology Gmbh, mätteknikbolaget Quality Ltda samt mjukvarubolaget Mirai Srl förvärvas.

2003
Boliden och Hexagon bildar ett gemensamt ägt bolag bestående av sina respektive mässingsbolag Nordic Brass AB och Boliden Gusum AB. Hexagon ökar sin ägarandel till 90 procent i Qingdao Brown & Sharpe Quinshao Technology Co Ltd samt Qingdao Brown & Sharpe Trading Co Ltd.

2004
Metodsvets i Kungälv AB samt Tjust Mekaniska Verkstads AB avyttras. Aktierna i börsnoterade VBG AB delades ut till Hexagons aktieägare. Mätteknikverksamheten Korea ErFa Systems Eng. Co, mätteknikverksamheten Sheffield Automation LLC, polymerkoncernen Thona Group samt mätteknikbolagen Romer S.A och Romer Inc. förvärvas.

2005
Affärsområdet Hexagon Automation och verktygsbolaget SwePart Verktyg AB avyttras. Hjuldivisionen inom Trostel SEG, Inc. samt mätteknikbolaget Leica Geosystems förvärvas.

2006
En industrifastighet i Västerås, en verksamhetsgren i Tidamek AB samt aktieinnehavet i Tradimus AB avyttras. Scanlaser AB, Scanlaser AS, tillgångar i thailändska Thaimach Sales & Service Co., Ltd. samt Mikrofyn A/S förvärvas.

2007
Johnson Metall AB, Eurosteel AB och Tidamek AB avyttras. Inom Hexagon Measurement Technologies förvärvas mjukvarubolaget Svensk ByggnadsGeodesi AB (SBG), franska D&P Systems, Topolaser och Gamfi, amerikanska Allen Precision Equipment, Acquis och Jigsaw Technologies, australiensiska Earth Resource Mapping (ER Mapper), turkiska Transmetal, mjukvarubolaget IONIC, kinesiska JMTC, tyska Gesswein, israeliska CogniTens Ltd, kanadensiska NovAtel Inc, indiska Elcome Technologies, R&A Rost Vertriebs och R&A Rost Produktions i Österrike, Geopro i Ungern samt Junglas i Tyskland. Inom Hexagon Polymers förvärvas amerikanska gummiblandningsbolaget Gold Key Processing Ltd.

2008
Hexagon Polymers delas ut till Hexagons aktieägare och noteras som ett seperat bolag Hexpol AB på OMX Nordiska Börs Stockholm.
De amerikanska bolagen Surveyors Service Company, Haselbach Surveying Instruments, det spanska Santiago & Cintra Ibérica S.A, det amerikanska Advanced Metrology Solutions, det svenska mjukvarubolaget Viewserve , det tyska mjukvarubolaget MTWZ, den tyska sensortillverkaren inom verktygsmaskinsområdet m&h Group, den kinesiska tillverkaren av precisionsmätinstrument Serein Metrology samt den australiensiska tillverkaren av maskinstyrning Rinex Technology förvärvas.

2009
Det franska mjukvarubolaget Technodigit förvärvas.

Hexagon hade år 2010 7 500 anställda.

Läs mer: Newsdesk,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Hexagon, 1983
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hexagon AB, Melker Schörling, AB Gust Carlsson, Incentive AB, Firestone, Viskafors Gummifabriks AB, Sunnex AB, Swegon AB, Hans Thulin, Munksjö, Consolidator, Axel Johnson & Co, Eken Industri & Handel, CE Johansson, Johnson Metall, Gustaf Fagerberg AB, Scanlaser, Tidamek, Eurosteel, Ekonomi, Historia

Sundsvalls Enskilda Bank grundades 1864. Redan 1869 övertogs en en annan bank, nämligen Filialbanken i Östersund. Därefter följde en rad övertaganden under åren, 1875 övertogs delar av Filialbanken i Sundsvall, 1911 AB Sollefteå Folkbank, 1914 AB Ljusdals Folkbank, 1917 AB Hudiksvalls Bank, 1919 Torsåkers Spar- och Diskontokassa, 1921 Ab Nylands Folkbank och 1922 AB Bollnäs Folkbank.

Filialbanken i Sundsvall hade bildats 1855 på initiativ av A.O. Wallenberg. Filialbankerna var en sorts halvprivata banker, som fungerade som filialer till riksbanken men med lokal förankring. De hade begränsad rörelsefrihet men blev ändå till stor nytta för näringslivet genom sin utlåningsverksamhet. Filialbanken i Sundsvall tog också initiativ till utvidgning av det svenska telegrafnätet norrut från Gävle, och den 2 oktober 1856 kunde det första telegrammet skickas från Sundsvall. I styrelsen för Filialbanken satt vid dess upplösning bland annat Fr. Bünsow, Aug. Edström, A.P. Hedberg och Aug. Sundberg.

Den första styrelsen i Sundsvalls Enskilda Bank bestod av rektor Erik Berggren, befallningsman J.A. Hellman, grosshandlarna C.A. Axell, G.F. Cavallin, A.P. Hedberg, Nils Wikström och Nils Åström, samt borgmästaren Magnus Ahlgren, brukspatron C.F. Huss och kamrer Götrik Gihl. Samtliga utom brukspatron Huss var ledamöter av stadsfullmäktige i Sundsvall, Åström och Berggren satt även i filialbankens styrelse. Familjen Wikström var från början de största ägarna och representanter för familjen fanns kvar i styrelsen för banken så sent som i början av 1970-talet även om man då inte var någon större aktieägare i banken.

På grund av det spektakulära bankrånet i Linköping år 1854 så hade bankerna redan tidigt en omfattande säkerhet. Något som också gällde Sundsvallsbanken:

Där man hanterar pengar har man alltid fått vara på sin vakt mot tjuvar. Bankstölden i Linköping 1854 påverkade bankbyggnadernas disposition. I början på 1900-talet var Sundsvallsbankens anställda utrustade med revolvrar, till eget och bankens skydd!

Sundsvallsbanken var en av få banker som var helt oberörd av Kreugerkraschen 1932 då Berggren som var bankens direktör inte hade haft något förtroende för Ivar Kreuger. År 1934 blev banken aktiebolag istället för ett så kallat solidariskt bankbolag och 1964 fick banken namnet Sundsvallsbanken. VD år 1969 var Jan Wallander som året efter rekryterades till Handelsbankenoch skulle komma att bli en legendarisk VD där mellan 1970 och 1978.

Förutom träbaronfamiljerna Wikström och Hedberg är också Örnsköldsviksfamiljen Hannell kopplad till Sundsvallsbanken där Gösta Hannell satt i styrelsen 1967-1975. Familjen Hannell hade en bakgrund som spritsmugglare på 1930-talet, men på 1960-talet började man med legitim affärsverksamhet. Gösta Hannell byggde upp sitt företag Hannells Industrier (Röda Ulvens surströmming, numera främst en förpackningsindustri i Falkenberg) med stöd från kommunen, han satsade på fastighetsaffärer och smet med skatten. Hans bror Folke Hannell var dock ännu mer ökänd som en del av den organiserade brottsligheten i Stockholm. Vinstbolagsaffärer, bolagsplundring, ocker, fastighetsfiffel, beskydd, indrivning och liknande sysslade han och hans kumpaner, däribland brodern Bror Hannell och Bo Cederholm, med. I många av dessa affärer hade han ofta hjälp av Sundsvallsbanken där ju brodern Gösta satt i styrelsen.

Precis som för andra provinsbaker i Sverige dominerades ägandet i Sundsvallsbanken under 1960- och -70-talen av de svenska försökringsbolagen som ju inte var några aktiva ägare. Även Sundsvallsbanken blev i likhet med andra småbanker föremål för uppköp och uppköpsförsök under 1970-talet. 1976 hade sålunda Anders Wall och Beijerinvest skaffat sig kontroll i banken genom att inneha 7,7% av rösterna och kapitalet. Under början 1980-talet stärkte man sitt grepp över banken.

Sundsvallsbanken fusionerades år 1986 med Uplandsbanken. Vice ordförande i Uplandsbanken var Thomas Matsson som också var verksam som rådgivare till Anders Wall. Denna personkontakt underlättade och banade väg för fusionen. Namnet på den fusionerade banken blev Nordbanken. I Nordbanken innehade Walls Beijerinvest 6,1% av rösterna och AB Custos, som nu kontrollerades av Volvo och Skanska, 11,9%. Fyra år senare, 1990, fusionerade Nordbanken och statliga PK-banken och blev så småningom den bank som idag heter Nordea.

Idag är Sundsvallsbanken ett av de varumärken Den Danske Bank använder sig av och har inget gemensamt med den ursprungliga Sundsvallsbanken.

Andra källor:
Veckans Affärer 1977-1983
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Ägandet i det privata näringslivet SIND 1980:5
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Pockettidningen R nr 6 1978

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sundsvallsbanken,
Uplandsbanken, Nordbanken, Sundsvalls Enskilda Bank, Filialbanken i Sundsvall, A.P. Hedberg, Nils Wikström, A.O. Wallenberg, Fr. Bünsow, Gösta Hannell, Hannell, Örnsköldsvik, Anders Wall, Beijerinvest, Erik Berggren, Ekonomi, Historia, Samhälle, Sundsvall, Bankväsende

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Skaraborgsbanken bildades som Skaraborgs Läns Enskilda Bank år 1864 och bytte 42 år senare (1906) namn till Skaraborgs Enskilda Bank. 1873 övertogs rörelsen från den samma år nerlagda Skaraborgs Läns Filialbank (startad 1853), 1919 köptes Vadsbo Kreditbolag, 1929 övertogs Vadsbo Sparbank, 1930 Allmänna Sparbanken i Skövde och 1952 Hjo Bank. År 1934 blev banken ett aktiebolag.

Skaraborgs Enskilda Bank hade stor förankring hos godsägarna och bönderna i Skaraborg vilket märktes på styrelsen. 1908 besto denna av Johan Carl Follin, f. d. öfverste ordf., Ernst Rudolf Vilhelm Hedenstierna, borgmäst., vice ordf., Sven Sigfrid Ahlberg, , f. d. öfv. löjtn., Anders Peter Trybom, borgmäst., William Dickson, godsägare (från göteborgsfamiljen Dickson), Gustaf Braut Anund Berg, godsägare, Josef Brodén, verkst. dir. vid kontoret i Stockholm, Carl Edvin Högberg, grossh., och Gustaf Albert Drysén, fil.kand., verkst. dir. att Skövde där banken hade sitt huvudkontor var en militärstad märktes också tydligt i bankens ledning.

1969 hade styrelsen en liknande sammansättning med undantag av att militärerna ersatts med köpmän och dipsonenter. De som satt i styrelsen då var kapten Ivar Virgin, godsägare Erland von Hofsten, disponent Wilhelm Nilson-Dag, agronom Stig Janson, Lars Ekelund, köpman Knut Sundelöf, disp. Göte Wästlund, försäkringsdirektör Einar Nilsson, bankdir Lars Waller och bankdir Gösta Karlsson (VD).

Banken hade länge ett splittrat ägande och ingen dominerande ägare förrän AB Custos 1976 hade skaffat sig kontroll över banken genom att inneha 21,8% av röster och aktiekapital. Banken hade då också bytt namn till Skaraborgsbanken. Custos kontrollerade samtidigt också Östgötabanken och några år senare fick de också kontroll över Uplandsbanken. Tio år senare hade Skaraborgsbanken i likhet med Östgötabanken hamnat i familjen Lundbergs kontroll.

1986 deklarerade Fredrik Lundberg att de två bankerna skulle fusioneras men så skedde aldrig. Istället såldes innehavet (50,1%) i Skaraborgsbanken till Gota Group år 1988. Nu kontrollerades banken av finansmannen Robert Weil. Under 1989 och 1990 fusionerades banken med Wermlandsbanken och Götabanken till Gota Bank. Sistnämnda år sålde Robert Weil och hans investmentbolag Proventus den nya banken till Trygg-Hansa. Resterna av Gota Bank efter fastighets- och finanskrisen i början av 1990-talet hamnade så småningom i den bank som idag heter Nordea.

Läs mer: LN,

Andra källor:
Veckans Affärer 1977-1983
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Ägandet i det privata näringslivet SIND 1980:5
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skaraborgsbanken, Skaraborgs Läns Enskilda Bank, Skaraborgs Enskilda Bank, Lundberg, Fredrik Lundberg, Ivar Virgin, Erland von Hofsten, AB Custos, Uplandsbanken, Östgötabanken, Gota Bank, Gota Group, Wermlandsbanken, Skövde, Ekonomi, Historia, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Banken grundades 1832 i Karlstad under namnet Wermlands Provincial-Bank som Sveriges i turordningen andra privatbank (Skånska privatbanken i Ystad hade grundats året innan). Namnet ändrades 1857 till Wermlands Enskilda Bank. Banken blev dominerande i Värmlands län genom fusionen med Kristinehamns Enskilda bank 1911. Som centralbank för många av landsortsbankerna verkade vid denna tid Stockholms Handelsbank i options- och utlandsaffärer. Samarbetet avslutades 1912 då Sveriges Privata Centralbank bildades med Wermlands Enskilda Bank som en av 14 delägare. Då denna 1917 fusionerades med Skandinaviska Kredit fungerade den senare som centralbank.

1934 blev banken ett aktiebolag och 1951 övertogs AB Diskontobanken. Bland de större ägarna i banken märktes efter hand familjerna Ander (NWT), Hemmingson (Ahlmarks Rederi) och Nerman (Nermans Tryckeri) och de kontrollerade förmodligen banken fram till slutet av 1960-talet då de största ägarna istället blivit de tre stora svenska försäkringsbolagen Trygg-Hansa, SPP och Skandia. Eftersom dessa bolag inte brukade vara aktiva ägare så dominerades bankens ledning ändå av representanter från de nämnda familjerna och andra värmländska företagsintressen. 1969 satt följande personer i styrelsen: bruksdip. Kjell Åkerhielm, civiling. Erik Wästlund, godsäg. Carl Matton, disp. Gösta Schotte, dir. Gösta Orrlind, dir. Gustaf Ander, civilek. Måns Nerman, dir. Lennart Hemmingson och bankdir. Sven Lönnqvist (VD). 1970 kortades namnet till Wermlandsbanken.

1972 hade också familjen Ericsson, via Facit AB, skaffat sig 3% av rösterna i företaget. Familjen Malmros (via Malmros Rederi AB), nära förbundna med Ericsson via Skånska Banken och gemensamt ägande i pappers- och skogsföretaget Munksjö, ägde samtidigt 1%. Detta gjorde dem tillsammans till en av de största ägarna i banken men på grund av ekonomiska problem på 1970-talet sålde Facit och Malmros Rederi sina aktier i Wermlandsbanken. Säfveåns AB (systerbolag till AB Custos) tycks ha köpt upp dessa och på detta sätt skaffade sig Custos alltså ett indirekt intresse även i Wermlandsbanken vid sidan av det dominerande ägandet i Skaraborgsbanken och Östgötabanken.

Under 1980-talet expanderade banken kraftigt. Samtidigt blev Bonnier & Bonnier Invest successivt majoritetsägare. Genom investmentbolaget Proventus, kontrollerat av finansmannen Robert Weil, köp av majoritets posten i Bonnier & Bonnier Invest 1986 öppnades för en sammanslagning med Götabanken. Under 1989 och 1990 fusionerades banken med Skaraborgsbanken och Götabanken till Gota Bank. Sistnämnda år sålde Robert Weil och hans investmentbolag Proventus den nya banken till Trygg-Hansa. Resterna av Gota Bank efter fastighets- och finanskrisen i början av 1990-talet hamnade så småningom i den bank som idag heter Nordea.

Läs mer: Karlstad, Länsstyrelsen Värmland, VF1, 2, Knappen, Bilder och historier från Karlstad,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Wermlands Enskilda Bank, Wermlands Provincial-Bank, Karlstad, Värmland, Ander, Hemmingson, Nerman, Wermlandsbanken, Säfveån, Custos, B & B Invest, Proventus, Robert Weil, Gota Bank, Skaraborgsbanken, Götabanken, Trygg-Hansa, Ekonomi, Historia, Bankväsende

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Startade 1837 som Smålands Privatbank och ändrade namnet till Smålands Enskilda Bank år 1847. 1934 blev banken aktiebolag under namnet AB Smålands Bank. 1889 övertogs Oskarshamns Enskilda Bank, 1916 AB Varbergs Bank och Mellersta Hallands Bankaktiebolag.

I likhet med andra banker kom banken i kris i början av 1920-talet och fick räddas av statliga Kreditkassan AB af år 1922 och Stockholms Enskilda Bank:

Vid 1922 års bolagsstämma konstaterades att banken lidit stora förluster, varför bolagsstämman beslöt att låta undersöka bankens ställning. Undersökningen gav till resultat, att förlusterna uppgingo till c:a 21,5 miljoner kronor och att 9/10 av bankens grundfond gått förlorade. För att banken ej skulle tvingas till likvidation måste ett tillskottskapital av 11,34 miljoner kronor framkallas. Styrelsen inbjöd bankens lottägare till teckning av detta tillskottskapital mot s.k. tillskottsbevis, löpande med 6 % ränta, vilken ränta skulle utgå av vinsten, innan annan utdelning finge ske. Teckningen kunde genomföras, främst tack vare ekonomiskt stöd från Kreditkassan af år 1922 och Stockholms Enskilda Bank. Kreditkassan och Enskilda Banken finansierade nämligen till stor del teckningen av de nya tillskottsbevisen genom att belåna dessa åt lottägarna. I minnesskriften heter det om denna rekonstruktion: ”Detta var första gången som en bankrekonstruktion genomfördes med hjälp av banklagens bestämmelser rörande tillskottskapital. Vid tidigare bankrekonstruktioner hade banken ifråga likviderat och rörelsen övertagits av ett nytt bolag. Med den av Smålandsbankens ledning utformade metoden undveks likvidation och banken kunde direkt fortsätta sin rörelse”.

Familjen Wallenberg tycks som ovan antyds tidigt ha skaffat sig kontroll över banken, dels som ett resultat av krisen 1922 och dessutom förmodligen som ett resultat av de konvulsioner som Kreugerkraschen orsakade i början av 1930-talet. Som hemmahörande i Jönköping hade banken säkerligen en del affärer med Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB) som ju var centrum i Kreugers affärsverksamhet. Tändsticksbolaget var ju ett av de Kreugerbolag som familjen Wallenberg tog kontroll över efter kraschen. Förvaltnings AB Providentia bildades 1946 för att ta över de aktieposter som Stockholms Enskilda Bank fått i bland annat Kreugerkraschen som exempelvis L.M. Ericsson och Tändsticksbolaget. Men det är också möjligt att Wallenbergs intressen delvis uppstod samtidigt som man tog kontroll över Halmstad-Nässjö Järnväg. Så fick ju Wallenbergs ägarintressen i Bohusbanken, den tredje bank familjen kontrollerade tidigare.

Providentia fick också en stor post i Smålands Bank. 1962 ägde Providentia 19% av aktiekapitalet och rösterna i banken och innan försäljningen 1972, 20% direkt och 6,8% indirekt via STAB och AB Turitz & Co. Det senare bolaget var sin tur dotterbolag till Nordiska Kompaniet AB (NK) som också kontrollerades av familjen Wallenberg. VD i Smålands Bank år 1969 var Rutger Barnekow som senare skulle gör karriär inom SEB.

1972 köptes Smålands Bank av Götabanken. Providentia är idag fusionerat med Wallenbergs andra och äldre investmentbolag, AB Investor.

Idag är Smålandsbanken ett av de lokala varumärken Den Danske Bank använder sig av och banken har inget gemensamt med den ursprungliga Smålands Bank.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Smålands Enskilda Bank, Smålands Bank, Smålands Privatbank, Providentia, Den Danske Bank, Wallenberg, Investor, Rutger Barnekow, NK, AB Turitz & Co, STAB, Tändsticksbolaget, Kreuger, Jönköping, Ekonomi, Historia, Småland, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Bohusbanken grundades 1919 i Göteborg och hade ända till 1979 bara ett kontor. I Göteborg. Banken kom tidigt i familjen Wallenbergs händer och var specialinriktad på rika personer samt medelstora företag som kunder. För att få ett konto i banken fanns det en minsta gräns på den förmögenhet man hade att placera. Det är troligt att Wallenbergs intressen i Bohusbanken successivt tillkom, dels först när Franckes imperium (se nedan) gick i konkurs i slutet av 1800-talet (1885), dels när man på 1960-talet tog kontrollen över NK och Turitz.

1963 kontrollerade familjen Wallenbergs investmentbolag AB Investor direkt och indirekt via dotterbolaget AB HNJ Intressenter 50 % av rösterna. Jacob Wallenberg ägde personligen 1% Övriga större aktieägare var bl.a. AB Turitz & Co med 26% av aktierna och rösterna. Wallenberg kontrollerade också detta bolag via dess moderbolag AB Nordiska Kompaniet (NK).

HNJ Intressenter var ett tidigare järnvägsbolag (Halmstad-Nässjö Järnvägs AB, HNJ) i vilket familjen Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank var stora ägare efter konkursen i Göteborgs Handelskompani (ägt av D.O. Francke) år 1885 och den efterföljande rekonstruktionen av Halmstad-Jönköpings Järnvägs AB via den nya bolagsbildningen Halmstad-Nässjö Järnvägs AB (HNJ). Vid förstatliganden av HNJ år 1945 så förstatligades inte bolaget utan bara banorna. Bolaget förblev i familjen Wallenbergs kontroll som dotterbolag till AB Investor och senare till Incentive AB och blev alltså ett verktyg för kontrollen över Bohusbanken.

1979 hade Bohusbanken endast 15 anställda, men några år senare hela 60 och dessutom ett kontor i Stockholm också. 1989 köpte banken Nordia Fondkommission, ett företag som grundades tre år tidigare av Staffan Persson. Vid denna tid hade AB Turitz & Co och dess aktiepost i Bohusbanken hamnat under familjen Ax:son Johnsons kontroll då denna familj då var ägare till det tidigare Penserkontrollerade JS Saba (då moderbolag för NK, Åhlens med flera företag). 1993 såldes dock hela Bohusbanken till försäkringsbolaget WASA och blev WASA Bank. Tre år senare fusionerade WASA försäkring med Länsförsäkringar och WASA Bank med Länsförsäkringar Bank.

Idag är Bohusbanken ett av de lokala varumärken Den Danske Bank använder sig av och banken har inget gemensamt med den ursprungliga Bohusbanken.

Läs mer: GP,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bohusbanken, Wallenberg, Turitz & Co, NK, Nordiska Kompaniet, HNJ, HNJ Intressenter, Investor, Incentive, Staffan Persson, Nordia Fondkommission, Ax:son Johnson, J.S. Saba, Wasa, Wasa Bank, Länsförsäkringar, Länsförsäkringar Bank, Ekonomi, Historia, Göteborg, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

1896 startades Sydsvenska Kredit AB i Malmö som en bank med lite mer frihet än de hårt reglerade Enskilda bankerna där de dominerande i Skåne var Skånes Enskilda Bank, ursprungligen med huvudkontor i Ystad, och Kristianstads Enskilda Bank. Som förebild kan man anta att man hade Skandinaviska Kredit AB i Göteborg. 1922 övertogs dess verksamhet av det nya bolaget AB Sydsvenska Banken. Ett bolag som tillkommit för att Sydsvenska Kredit tvingats till rekonstruktion på grund av stora förluster på riskfyllda lån och spekulation. Rekonstruktionen skedde med statens stöd i likhet med många andra banker:

Bankerna forsökte till en början att gemensamt rädda det finansiella systemet genom att bilda konsortier, exempelvis Moneta u.p.a., som övertog aktier från banker i kris och även stödköpte andra aktier for att hålla börskurserna uppe. 14 Detta var dock inte tillräckligt for att rädda det finansiella systemet utan staten tvingades även agera som “lender of last resort” genom att aktivt stödja krisbanker via Kreditkassan AB af år 1922”. Kreditkassan inrättades gemensamt av staten, riksbanken och de större affärsbankerna som var anslutna till Svenska Bankföreningen. Kreditkassans första uppdrag var att sanera Sydsvenska Kredit AB,s ekonomi.(15)

Statsmaktens stöd till nödställda banker syftade till att förhindra en realisation av kapitalvärden som i lågkonjunkturen efter deflationskrisen skulle få mycket allvarliga konsekvenser för det finansiella systemet, samt att rädda bankernas insättare från förluster.(16)

Statens ingripande via Kreditkassan låg även i linje med banklagstifiningens intentioner att undvika förluster för småspararna. Under 1922 inträffade sex på varandra följande bankkriser. Förutom nämnda Sydsvenska Kredit AB, drabbades även AB Mälareprovinsernas Bank, Smålands Enskilda Bank, Kopparbergs Enskilda, AB Svenska Handelsbanken och Vermlands Enskilda Bank.(17) År 1923 ombildades även AB Svenska Lantmännens Bank till AB Jordbrukarbanken med staten som huvudägare.

Efter rekonstruktionen skaffade sig Torsten Kreuger, bror till Ivar Kreuger, ett dominerande ägarintresse i banken. Men kraschen i broderns imperium år 1932 drog också med sig Torsten Kreugers industriimperium som var högt belånat. Hans intressen i Munksjö och Sydsvenska Banken hamnade därefter hos familjerna Roos, Edstrand, Malmros och Ericsson.

Sydsvenska Banken köpte år 1935 den rörelse som AB Skånska Banken bedrivit. Sydsvenska Banken övertog därefter den senare bankens namn. Vid denna tid blev också familjen Roos den dominerande ägarna i banken via sina olika holdingbolag, de så kallade Intressenterbolagen. I dessa bolag var också familjerna Edstrand och Malmros stora ägare. Skånska Banken köpte AB Kreditbankens rörelse år 1942.

Skånska Banken grundades 1920 och började sin verksamhet 1921. Den övertog från början en del av Köpmannabankens kontor i Skåne. Köpmannabanken var en av de banker som råkat i kris på samma sätt som Sydsvenska Kredit (se ovan). Skånska Banken inriktade sin rörelse på finansiering av mindre företag inom landskapet och utvecklades gynnsamt. Men redan 1935 fusionerades alltså banken med Sydsvenska Banken.

I styrelsen för banken satt år 1969 följande personer: Carl-Sigvard Roos (ordf), Gunnar Edstrand, Edvin Dalin, Lennart Hofvendahl, Lennart von Kantzow (ingift i familjen Ericsson), Gunnar Lund, Frans Malmros, Gunnar Nordquist, Lennart Rugfeldt, Stig Törnebohm och Axel Roos (VD).

Skånska Banken var under hela sin existens efter 1922 en konservativ och försiktig bank. 1990 köptes banken upp av Handelsbanken.

Läs mer: Kullabygd, Sydsvenskan,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Aktieägarens uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skåne, Sydsvenska Kredit, Skånska Banken, Sydsvenska Banken, Kristianstads Enskilda Bank, Skånes Enskilda Bank, Kreditkassan, Roos, Edstrand, Malmros, Torsten Kreuger, Familjen Roos, Köpmannabanken, Carl-Sigvard Roos, Gunnar Edstrand, Lennart von Kantzow, Frans Malmros, Axel Roos, Handelsbanken, Ekonomi, Malmö, Ystad, Samhälle, Historia

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Jämtlands Folkbank var vid sidan av Bohusbanken en av de två små miniaffärsbankerna som fanns i  Sverige så sent som fram på 1980-talet. Banken grundades 1879 med jämtländska affärsmän och markägare som intressenter.

Från början kontrollerades banken alltså av jämtländska intressen, men även sågverksintressen från Norrlandskusten ägde del i banken. Speciellt gällde detta familjen Wikström, ursprungligen från Östersund, som också var stor ägare i Sundsvallsbanken.

1972 ägde familjen Wikström 5,1 % av aktierna och rösterna i banken, Sundsvallsbanken kontrollerade också 5,1 % och jämtlandsfamiljen Persson 5,4 %. Familjen Persson var och är fortfarande ägare till ett mindre företagsimperium i Jämtland centrerat kring deras bolag som 1972 hette AB Perssoninvest. 1976 hade Wikström sålt sina intressen i Jämtlands Folkbank och familjen Persson kontrollerade banken tillsammans med Sundsvallsbanken som i sin tur kontrollerades av Anders Wall. 1986 hade Ikea blivit störste aktieägare i banken. Familjen Persson och deras bolag är idag en av Sveriges 10 största privata markägare.

Jämtlands Folkbank gick i slutet av 1980-talet ihop med Penningmarknadsmäklarna och bildade JP Bank, som i sin tur år 1999 gick samman med Matteus Fondkommission och bildade Matteus Bank. 1991 sålde JP Bank också sina bankkontor i Jämtland till det som idag är Swedbank Jämtland/Härjedalen. Efter fusionen med JP Bank 1999 fick grundarna av Matteus, Rickard och Tomas Björklund,  lämna företaget. Matteus Fondkommission hade grundats av de två bröderna år 1990.

2001 fusionerades Matteus Bank och Nordiska Fondkommission och skapade på så sätt Bankaktiebolaget JP Nordiska. År 2002 blev bolaget uppköpt av isländska Kaupthing Bank och namnändrades till Kaupthing Bank Sverige AB, som kom att förvärvas av finländskaÅlandsbanken Abp i mars 2009 efter att Sveriges Riksbank tagit Kaupthing Sverige i pant. Idag heter banken Ålandsbanken Sverige. 2008 hade Kaupthing sålt dotterbolaget Kaupthing Finans AB till Resurs Bank AB.

Under hela tiden från 1991 till 2009 har det riktats en del olika anmärkningar mot de ovan nämnda bolagen från Finansinspektionen och andra myndigheter. Det gäller Matteus Fondkommission såväl som Kaupthing. Det tycks som om det handlar om företag och människor som satt spekulation framför samt kundvård och laglighet.

Läs mer: Anna och Nils Håkanssons stiftelse, AV1, 2, SDS, Restauratören, Metro, Newsdesk1, 2, RT1, 2, DN, Hans Linde, SVD,

Andra källor:
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1987
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Jämtland, Jämtlands Folkbank, JP Bank, JP Nordiska, Kaupthing, Kaupthing Bank, Ålandsbanken, Matteus, Matteus Fondkommission, Persson, Persson-Invest, Östersund, Wikström, Familjen persson, Familjen Wikström, Anders Wall, Ikea, Rickard Björklund, Tomas Björklund, Sundsvallsbanken, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Banken grundades i Ystad av tre köpmän, Jöns Peter Hemberg, Gustav Berghman och Gustav Hagerman. Den erhöll sina första privilegier 14 oktober 1830 och inledde sin verksamhet under namnet Skånska Privatbanken påföljande år. 1841 fortsatte verksamheten under namnet Den Förnyade Skånska Privatbanken, och 1847 fick banken namnet Den Fortsatta Skånska Privatbanken varefter det från den 1 april 1857 ändrades till Skånes Enskilda Bank. 1857 års bankkris raserade ett flertal banker i Europa och Amerika och hotade även Skånes Enskilda Bank, vilken dock räddades genom statligt ingripande av finansminister Johan August Gripenstedt.

En ledande person i banken på denna tid var riksdagsmannen Jules Stjernblad som var gift med Ulla Berghman, dotter till P.C. Berghman och syster till Gustav Berghman. Jules Stjernblad var också från 1854 ägare till Marsvinsholms slott och lokalpolitiker. Vid hans död tillföll slottet ochegendomen hans syster Ida Stjernblad, gift med Ad. Bennet. När Skandinaviska Kredit AB grundades år 1864 så valdes Stjernblad in i styrelsen för också denna bank. Han var också en av initiativtagarna till den så kallade grevebanan, Malmö-Ystads Järnväg (MYJ).

1857 öppnade Skånes Enskilda Bank ett litet avdelningskontor i Malmö, vars ursprungliga personal endast bestod av en föreståndare och ett biträde. År 1868 ingicks avtal om övertagande av dels Malmö Enskilda Bank, dels Riksbankens filialbanker i Lund, Helsingborg, Kristianstad och Karlshamn. Efter detta hade Skånes Enskilda Bank uppnått en ställning som Sveriges näst efter Riksbanken största penninginstitut med kontor i Skånes alla städer samt i Karlshamn, Sölvesborg och Växjö.

Eftersom tyngdpunkten i Skånes affärsliv förskjutits från Ystad till Malmö, beslöt bolagsstyrelsen att från 1876 förlägga huvudkontoret till Malmö. År 1878 upprättades även ett stort avdelningskontor i Stockholm. Banken övertog år 1904 Göteborgs Köpmansbank, varigenom man även fick en filial i Göteborg. Göteborgs Köpmansbank hade grundats 1873 med bl.a. A.F. Reuterskiöld och Conr. Hamberg som intiativtagare och var en bank av det mindre formatet.

Bland styrelseledamöterna vid denna tidpunkt märktes Carl Herslow från familjen Herslow och industriledarna Frans Henrik Kockum (Kockums blev sen en av de så kallade 15 familjerna inom den svenska storfinansen) vid Kockums Mekaniska Verkstads AB (från 1897) och August Schmitzvid Malmö Yllefabriks AB (från 1906). Från 1870-talet var Skånes Enskilda Bank Sveriges största bank tätt följd av Skandinaviska Kredit AB i Göteborg.

År 1910, då Skånes Enskilda Bank fortfarande var Sveriges största bank, sammanslogs den med det då näst största enskilda bankföretaget, Skandinaviska Kreditaktiebolaget i Göteborg. Den sammanslagna banken fick dock den sistnämnda bankens namn. Carl Herslow fortsatte under den första tiden som styrelseordförande för den sammanslagna banken.

Skandinaviska Kreditaktiebolaget, senare Skandinaviska Banken, sammanslogs 1972 med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken (SEB).

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skåne, Skånes Enskilda Bank, Ystad, Skånska Privatbanken, Gustav Berghman, P.C. Berghman, Gustav Hagerman, Jöns Peter Hemberg, Jules Stjernblad, Marsvinsholm, Skandinaviska Kredit AB, Malmö-Ystads Järnväg, MYJ, Malmö, Malmö Enskilda Bank, Göteborgs Köpmansbank, Carl Herslow, Frans Kockum, August Schmitz, Ekonomi, Historia, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

I och med 1922 års stora bankkris rekonstruerades Svenska Lantmännens Bankmed hjälp av den statliga bankstödsbolaget Kreditkassan. Härigenom bildades år 1923 den statliga Jordbrukarbanken (ej att förväxla med den 1958 av jordbrukskassorna etablerade Jordbrukets bank).

När AB Sydsvenska Banken hade rekonstruerats 1924 blev privatbankerna oroliga för att staten skulle gå in som ägare. De fyra största affärsbankerna ägde visserligen 53 procent av aktiekapitalet genom pappersbolaget AB Nessus, men huvuddelen av aktierna var belånade i Kreditkassan av år 1922. Den statsdominerade Kreditkassan sa upp lånet till Nessus för inlösen den 1 februari 1928. Stockholms Enskilda tog i detta läge ledningen i försöken att hitta en annan lösning för Sydsvenska Banken. I mitten av mars 1928 såldes aktierna till ett konsortium där Torsten Kreugerspelade en viktig roll.

Då Göteborgs Handelsbank, som 1925 rekonstruerats med hjälp av Kreditkassan vilken därefter kom att äga hälften av banken, 1949 såldes till Skandinaviska banken överfördes 14 kontor till Jordbrukarbanken och därigenom bildades år 1951 Sveriges Kreditbank.

1974 slogs Kreditbanken ihop med den statliga Postbanken och blev PK-Banken, det vill säga Post och Kreditbanken. År 1984 noterades PK-Banken på Stockholmsbörsen och efter bankens köp av Carnegie Fondkommission 1988 och Investeringsbanken 1989, samt övertagandet av Nordbanken 1990 ökade det privata ägandet men staten var fortfarande majoritetsägare. Från 1990 gick hel banken under namnet Nordbanken. Carnegie såldes senare igen.

Banken fick sedan stora problem under finanskrisen i början av 1990-talet. De privata ägare som kommit in i samband med sammanslagningen blev utlösta av svenska staten trots att banken var på obestånd och bankens värde var högst osäkert. Ägandet övertogs sedan av Bankstödsnämnden och de osäkra fordringarna avsattes till ett nytt statligt bolag, Securum. Som en del av statens stödåtgärder fick man även förvärva de livskraftiga tillgångarna i den fallerade Gota Bank varvid dessa fusionerades in i verksamheten. Under finanskrisen mottog banken cirka 63 miljarder kronor i stöd, vilket var den övervägande delen de totalt cirka 65 miljarder som utbetalades i bankstöd.

Nordbanken gick 1998 samman med den finländska banken Merita och bildade Merita-Nordbanken. Merita-Nordbanken fusionerades år 2000 med danska Unibank och blev Nordic Baltic Holding innan man köpte den norska Kreditkassen, och därefter antog namnet Nordea. Uppköpen av andra banker har även fortsatt efter att man köpte Kreditkassen. Sålunda köpte Nordea den ryska banken JSB Orgresbank och år 2009 köptes danska Fionia Bank.

Läs mer: IT-historia, EX, E24_1, 2, 3, DN, AB1, 2, RT, IDG, AV, SVD1, 2, Resumé, SDS, GP, Kulturbloggen, DM, VA1, 2, 3,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Lantmännens Bank, Jordbrukets bank, Sydsvenska Banken, AB Nessus, Torsten Kreuger, Göteborgs Handelsbank, PK-Banken, Sveriges Kreditbank, Nordbanken, Securum, Gota Bank, Merita-Nordbanken, Kreditkassen, Sampo, Nordea, Unibank, JSB Orgresbank, Fionia Bank, Ekonomi, Historia

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

AB Kreditbanken hette en svensk bank i början av 1900-talet. 1919 blev Andreas Odelfelt direktör i denna bank. Han dog dock redan 1921, endast 53 år gammal. 1930 blev hans son Bertil Odelfelt (1901-?) VD i banken och förblev detta intill 1942 då banken köptes upp av Skånska Banken. Bertil Odelfelt blev då istället VD för Skånska Banken. Senare blev han också direktör i Handelsbanken. Han hade en rad styrelseuppdrag inom svensk textilindustri. Sannolikt som en följd av anknytningen till Handelsbanken som indirekt hade stora intressen i svensk textilindustri.

Bertil Odelfelts syster, Märtha Odelfelt (1906)-1992) var för sin del gift med advokaten Hugo Stenbeck Sr (1890-) och alltså mor till Jan Stenbeck.

Bertil Odelfelts son Lars Odelfelt (1934-?), kusin till Jan Stenbeck, gifte sig med en US-amerikansk kvinna, Eileen Kingsbury-Smith (först gift Odelfelt, senare gift Pulling) dotter till en av Hearst-koncernens viktigaste personer, Joseph Kingsbury-Smith (1909-99). Lars Odelfelts son Eric Odelfelt är för sin del gift med Susanne Elisabeth Edmundson, dotter till tidigare VD:n i Stångåstaden AB, Lennart Edmundson.

Hearstkoncernen är en av USA.s viktigaste och största mediakoncerner. Den ägs av en stiftelse i vilken Kingsbury-Smith länge var styrelsemedlem.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om AB Kreditbanken, Odelfelt, Stenbeck, Bertil Odelfelt, Lars Odelfelt, Hearst-koncernen, Ekonomi, Historia, Skånska Banken, Handelsbanken

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2013.

Kjell Spångberg var en av de svenskar som bidrog till att skapa IT-bubblan. När det begav sig i februari år 2000 beskrevs han i Computer Sweden som nummer två bland de personer som styrde ”den nya ekonomin”. Nummer ett ansågs Jonas Birgersson vara.

Kjell Spångberg hade inga större resurser man han deltog i de flesta börsintroduktioner av nya IT-företag. Hans medverkan lockade ofta andra investerare och så blev introduktionerna succéer som fortsatte bidra till upplåsta börsvärden för bolag utan vinst och innehåll. En spekulant som bidrog till att lura massor med människor är kanske den rätta beskrivningen av Kjell Spångberg.

10 år tidigare hade Spångberg även varit en spelare på fastighetsområdet där han också spekulerade friskt och där det gick åt pipan. Men det verkar som om han trots allt lyckades rädda en del kapital åt sig själv och sedan kunde detta användas till investeringar i IT-företag. Investeringar som precis som under fastighetsbubblans tid byggde på belånade aktier och städnigt stigande värden, under IT-bubblan ständigt stigande börskurser.

Han var då delägare i Peter Gyllenhammars fastighetsbolag Accura som 1991 gick i konkurs. Accura hade köpt fastigheter i Sverige, Storbritannien, Tyskland och Spanien för pengar man lånat i finansbolaget Nyckeln, kontrollerat av Anders Wall. Nyckelns konkurs drog med sig också Accura. Han hade därefter mcyket stora skulder, som han betalade av genom att som konsult arbeta med att sälja av företag i Wallenbergarnas utvecklingsbolag Incentive. För varje sålt bolag fick han provision. De pengar han tjänade på detta stoppades undan i diverse bolag i skatteparadis, däribland Emerging Technologies Ltd (ET Ltd) på kanalön Guernsey. De 33 bolag som sen Emerging Technologies AB i Sverige kom att bli ägare till lyftes ut ur bolaget på Guernsey. Flertalet lönsamma investeringar, som exempelvis Intentia och Telelogic, behöll dock Spångberg i skattesmitarbolaget på den lilla kanalön:

Ekonomi24 har granskat ett stort antal affärsavtal som Emerging Technologies lämnat in till Patent- och registreringsverket. Avtalen beskriver hur Kjell Spångbergs dotcom-portfölj flyttades hem till Sverige under förra året.

Kjell Spångberg kontrollerade tidigare större delen av sina innehav i nystartade dotcom-företag via bolaget Emerging Technology Ltd på den brittiska kanalön och tillika skatteparadiset Guernsey. I början av förra året fattades beslutet att starta ett riskkapitalbolag i Sverige som snabbt skulle noteras på börsen. Grundplåten blev Spångbergs dotcom-portfölj som flyttades hem från det brittiska bolaget. Bolagets kassa fylldes på genom att utvalda investerare fick delta i två nyemissioner om totalt 850 Mkr.

Kjell Spångberg satsade själv inga större belopp i bolaget. Han lämnade istället över sin portfölj i utbyte mot aktier i det nya svenska riskkapitalbolaget som fick namnet Emerging Technologies ET AB.

Ekonomi24 har tagit del av affärsavtal som behandlar överlåtelsen av 33 bolag, däribland flera krisdrabbade dotcom-bolag som Dressmart, Boxman, Letsbuyit, Mind, Result Ventures och QXL.

Transaktionen gjordes i två huvudsteg. Den 5 maj förra året skrevs avtal gällande 14 portföljbolag som direkt överfördes till Emerging Technologies i Sverige. Samtidigt skrevs optionsavtal med fast värdering där Guernsey-bolaget Emerging Technology Ltd förband sig att föra över aktier i ytterligare 19 bolag så fort dessa affärer kunde genomföras.

[…]

Men Kjell Spångberg fick inte bara betalt i aktier i svenska Emerging Technologies. Affärsavtalen visar att inte mindre än 78 Mkr betalades ut kontant från bolagets kassa till Kjell Spångbergs Guernsey-registrerade Emerging Technology Ltd.

Också Kjell Spångbergs närmaste man, näringslivsdoldisen Lars Ahlman, kunde på samma sätt lyfta 10 Mkr kontant från bolaget då han sålde in aktier till Emerging Technologies.

Spångberg bodde i USA och skötte sina investeringar via bolaget Emerging Technologies AB (ET). En stor del av ET:s investeringar fanns i e-handelsföretag som Dressmart, Boxman, Ms Freckles, Bidlet, Toga, Sportus, Oppido osv. Endast 4 av ET:s största investeringar gick med vinst och trots det lyckades Kjell Spångberg i början av juni år 2000 lura stora delar av den ekonomiska eliten att investera 875 miljoner SEK i ET.

Börskurserna hade redan börjat falla samtidigt som Alfred Berg påstod i prospektet inför börsintroduktionen att ET var värt 6 miljarder. I maj kraschade också pyramidbygget Boo.com, men ändå fick Spångberg in 197 miljoner SEK i en första emission och ytterligare 677 miljoner i en emission som skedde strax efter kraschen för Boo.com. I juni-juli 2000 gick Dressmart i konkurs och ställde in betalningarna, ET hamnade aldrig på börsen och de flesta investerare förlorade alla sina pengar. Utom Spångberg då förstås som tjänade massor på de olika emissionerna. Det hela blev en blåsning utan dess like i IT-bubblan.

Bland investerarna i ET fanns bland annat Kjell A Nordström, Anders Wall, Carl-Johan Bonnier, Christer Zetterberg, Bernt Magnusson, Tedde Jeansson Sr, Archibald Hamilton, Martin Eriksson (E-type), Carl Palmstierna, Sören Gyll, Stena A Olsson, samt institutioner som Handelsbanken Fonder, Industrivärden, Alecta, Metall, Industrifacket och Svensk Kyrkan.

Björn Elmbrant menar i sin bok Dansen kring guldkalven att dessa personer och institutioner måste ha haft en absurd tilltro till Kjell Spångberg som person. En av de som satte sin tilltro till Kjell Spångberg var ordföranden i pensionsbolaget Alecta. En person som iner bara satte pensionerna i fara genom Alectas spekulation i ET-aktier utan också satsade pngar själv. En person som avreglerade den svenska finansmarknaden och altlså verade hand i hand med Sveriges olika spekulanter. Det handlar om den tidigare finansministern Erik Åsbrink.

Tre år efter att Emerging Technologies misslyckats med sin börsintroduktion såldes hela företaget till Bonniers som ett förlustavdrag och Kjell Spångberg köpte tillbaksinnehaven i en del av IT-bolagen från ET via sitt nya bolag Nwest Capital. De olika IT-bolagen avecklades eller försvanpå annat sätt ett efter ett åren därefter och Kjell Spångberg har det inte hörts mycket av sen dess.

Under IT-bubblan och tiden därefter var dock Spångberg också inblandad i en del andra underliga, för att inte säga rent ljusskygga affärer 2001 köpte han såeldes Torget.se från Posten som drivit sajten i flera år med ständiga förluster. Tre år senare sålde Kjell Spångberg bolaget till Ola Ahlvarssons konsultbolag Result. En affär som förmodligen finansierades av den så kallade Pokerligan och innefattade en hel del pengar förtjänade på olagligt och kriminellt vis.

Andra källor:
Computer Sweden, årgångarna 1999-2001
Björn Elmbrant, Dansen kring guldkalven, pocketupplagan 2008

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om IT-bubbla, Kjell Spångberg, ET, Emerging Technologies, Ola Ahlvarsson, Result, Nwest Capital, Erik Åsbrink, Ms Freckles, Dressmart, Boxman, Bidlet, Oppido, Toga, Sportus, Guernsey, Blåsning, Accura, Anders Wall, Peter Gyllenhammar, Intentia, Telelogic, Historia, Ekonomi, Internet, Samhälle

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

Familjen har definierats som Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn. Ägargruppens privata nettoförmögenhet uppgår till ca 125 mkr, varav ca 80 procent innehas av två personer. Därjämte kontrollerar familjen Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som tillkom 1917, samt ett par mindre stiftelser benämnda Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse. Enligt till utredningen lämnade uppgifter uppgick den förstnämnda stiftelsens tillgångar till 370 mkr. år 1964, 445 mkr. år 1965 och 340 mkr. år 1966.  Den totala förmögenhet, som familjen Wallenberg disponerade över 1964 genom eget innehav och via stiftelser kan uppskattas till ca 500 mkr. Omfattningen av familjen Wallenbergs

Den förmögenhet, som familjen Wallenberg äger och/eller kontrollerar är vid första anblicken förvånansvärt liten i förhållande till det stora antal företag, vari familjen har betydande ägarintressen. Förklaringarna till denna diskrepens är dels att ägandet med få undantag har karaktären av minoritetsintresse i företag med många aktieägare och dels att »pyramidbyggandet» eller »ask-i-askägandet» är långt drivet. Båda företeelserna är »kapitalsparande» i den meningen att de minskar storleken av den minsta kapitalinsats, som är nödvändig för att erhålla kontroll över ett visst antal företag. Stiftelsen Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är strategisk i sammanhanget genom storleken och sammansättningen av dess aktieinnehav. Stiftelsens tillgångar ägs varken av privatpersoner eller det offentliga. Familjen Wallenbergs starka position inom svenskt näringsliv bygger därför främst på den fullständiga kontrollen över en förmögenhetsmassa, som inte tillhör familjen.

I Enskilda Banken, Smålands Bank, Bohusbanken och Skånska Banken avviker ägarstrukturen markant från övriga privata bankers. I Enskilda Banken äger fam. Wallenberg (definierad som Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn), Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse tillsammans aktier motsvarande 28 procent av totala röstetalet.

I Smålands Bank kontrollerar fam. Wallenberg 19 procent av totala röstetalet, huvudsakligen via Providentia (se nedan). I Bohusbanken kontrollerar fam. Wallenberg 51 procent av röstetalet, huvudsakligen via Investor (se nedan). Därjämte innehas 26 procent av bankens aktier av Turitz & Co, vari fam. Wallenberg också har starka ägarintressen.

Som nämnts kontrollerar familjen via eget innehav samt via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse sammanlagt 28 procent av totala röstetalet i banken. Motsvarande andelar i Investor och Providentia är 21 procent (26 procent om bankens pensionsstiftelse medräknas) resp. 20 procent. Alla tre andelarna är mångdubbelt större än andelen för näst största ägaren i resp. företag.

I Investor företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma 24 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 25 procent av totala röstetalet ultimo 1962. I Providentia företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma 15 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 20 procent av totala röstetalet ultimo 1962.

Huvudbeståndsdelen i den av familjen Wallenberg kontrollerade förmögenhetsmassan är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som ställt detaljerade uppgifter om sin verksamhet till utredningens förfogande.

Stiftelsen bildades 1917 genom en donation på 20 mkr. Stiftelsen var vidare universell testamentstagare efter både Knut A. Wallenberg och fru Alice Wallenberg. Andra donationer har inte förekommit. Enligt stadgarna har stiftelsen »till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig forskning och undervisnings- eller studieverksamhet av landsgagnelig innebörd; och skall detta ändamål ses till godo genom direkta anslag eller anslag till institut för sådan forskning eller verksamhet».

Under tioårsperioden 1957—66 beviljades anslag på tillsammans 60 mkr. Sedan verksamhetens början 1918 har t. o. m. 1966 totalt 116 mkr anslagits för olika ändamål. P. g. a. sin allmännyttiga karaktär är stiftelsen befriad från skatt. Av stiftelsens årsinkomst ska enligt stadgarna minst tio och högst tjugo procent läggas till stiftelsens kapitaltillgångar.

Enligt 1917 års donationsbrev ska stiftelsens styrelse bestå av ordföranden, vice ordföranden och verkställande direktören i direktionen för Stockholms Enskilda Bank samt ytterligare två personer, som utses enligt stadgarna. Stiftelsens styrelse uppbär inte något arvode. Enligt stiftelsens stadgar ska styrelsen bestå »av minst fyra och högst sju svenska män». Styrelseledamöterna äger att vid behov själva utse ny ledamot i styrelsen. Stiftelsens styrelse under 1967 utgörs av bankdirektör Jacob Wallenberg (ordförande), tekn. dr Marcus Wallenberg (vice ordförande), bankdirektör Marc Wallenberg Jr och professor Arne Tiselius. Verkställande direktör är kammarherre Oscar af Ugglas.

Stiftelsens ekonomiska förvaltning och räkenskaper granskas av de för banken under samma år utsedda revisorerna. Såväl styrelsens som revisorernas berättelser föredras vid bankens ordinarie bolagsstämma. Har revisorerna ingen anmärkning mot styrelsens ekonomiska förvaltning ska enligt stadgarna ansvarsfrihet anses beviljad. I motsatt fall äger bolagsstämman besluta ifråga om ansvarsfrihet för stiftelsens styrelse.

Stiftelsens värdepapper ska förvaras i bankens notariatavdelning. De värdepapper, vilka såsom gåva eller testamente tillfallit stiftelsen, får endast avyttras om samtliga styrelseledamöter än ense därom eller om laga hinder föreligger mot att behålla värdepapperen. I stadgarna heter det vidare om »Stockholms Enskilda Bank skulle komma att upphöra med sin verksamhet eller komma att upphöra såsom i huvudsak privatägt företag, ankommer det på bankens styrelse att dessförinnan avgöra vilka bestämmelser, som skola träda i stället för» vad som stadgats rörande förvaring av stiftelsens värdepapper, revision samt beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen. För ändringen av stadgarna krävs att stiftelsens styrelse och revisorer är ense därom.

Stiftelsens tillgångar består uteslutande av värdepapper och fordringar. Stiftelsen har i det närmaste inga skulder varför stiftelsens brutto- och nettoförmögenhet i stort sett överensstämmer. Marknadsvärdet av stiftelsens tillgångar 1962—66 redovisas i tabellen neda. Såsom framgår dominerar svenska aktier helt. De största aktieposterna är i:

Namn, andel av stiftelsens totala tillgångar 1965, andel av röstetalet i företaget 1962

1. Stockholms Enskilda Bank, 18,7 %, 19,8 %
2. AB Investor, 25,7 %, 18,0 %
3. Förvaltnings AB Providentia, 14,2 %, 14,9 %
4. AB Scania-Vabis, 22,2 %, 14,5 %
5. Telefon AB L. M. Ericsson, 9,7 %, 5,4%
6. Wikmanshytte Bruk AB, 1,4 %, 20,4%
7. Järnvägs AB Stockholm—Saltsjön, 1,8 %, 53,1 %

Hur familjen Wallenberg som beslutsenhet bör definieras kan självfallet diskuteras men starka skäl talar för att den i detta sammanhang riktigaste definitionen är Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn.

Familjens privata nettoförmögenhet uppgick 1964 till ca 125 mkr, varav ca 80 procent innehades av två personer. Den totala förmögenhet, som familjen Wallenberg kontrollerar via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, vissa personliga stiftelser samt personliga förmögenheter kan på basis av uppgifter från taxeringskalendern, utdelningsuppgifter och uppgifter från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse uppskattas till ca 500 mkr 1964 och ca 600 mkr 1965. Detta förefaller vid första anblicken litet sett mot bakgrunden av det stora antal företag, som ingår i den Wallenbergska intressesfären. Såsom framgår senare beror denna disproportion bl. a. på att ägandet är organiserat efter »ask i ask»-principen. Det bör vidare observeras att av de sammanlagda anslagsbeloppen under ca 50 år har ungefär hälften beviljats under de senaste tio åren, vilket tyder på en kraftig ökning av tillgångarnas värde och avkastning sedan 1957 även med hänsyn tagen till penningvärdeförsämringen.

Utsträcks definitionen av »familjen» Wallenberg så långt som till att omfatta A. O. Wallenbergs samtliga ättlingar jämte makar och makor samt diverse personliga stiftelser uppgick »familjens» totala nettoförmögenhet 1964 till i mycket runda tal 200 mkr (exkl. förmögenheter, som ingifta medlemmar av släkterna Söderberg och Wehtje har) vid sidan av Knut och Alice Wallenbergs stiftelses förmögenhet. I samtliga fall ovan får reservationer göras för att anlitande av uppgifter om taxeringsvärden i viss utsträckning innebär en underskattning av förmögenheternas storlek.

Observera att antalet anställda avser anställda i Sverige.

Observera att antalet anställd avser anställda i Sverige.

Observera att antalet anställda avser anställda i Sverige.

Överlägset störst av ägargrupperna är familjen Wallenberg, vars företag i tabellkategori 1 och 2 hade en sammanlagd sysselsättning på ca 150 tusen, motsvarande drygt 7 procent av totala privata sysselsättningen. Berörda storföretag hade 24 procent av samtliga anställda inom den privata storföretagssektorn. 25 av företagen var börsnoterade. Några fullständiga uppgifter om antalet anställda utomlands finns inte men nämnas kan att sex av de största företagen (inom tabellkategori 1 och 2) i vilka familjen Wallenberg hade ägarintressen, tillsammans hade ca 100 000 utlandsanställda 1960.

Inom Wallenberggruppen däremot är mönstret mera komplicerat. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är den dominerande aktieägaren i banken, Investor och Providentia. De båda holdingbolagen äger i sin tur direkt och via sina dotterbolag betydande poster i ett stort antal företag. Mycket ofta kompletteras dessa poster med familjen Wallenbergs privata aktieinnehav och av bankens pensionsstiftelses placeringar. I vissa företag är dock i stället Knut och Alice Wallenbergs stiftelse den största ägaren.

Inom vissa sektorer av Wallenbergsgruppen finns ett mycket utpräglat »pyramidbyggande», d. v. s. dominerande minoritetsintressen innehas i ett företag, som i sin tur har dominerande minoritetsintressen i ett annat företag, som i sin tur .. . etc. Redan kedjan Knut och Alice Wallenbergs stiftelse — Investor och Providentia — övriga företag innebär »pyramidbyggande» men kedjorna är i vissa fall längre, såsom framgår av vidstående schema.

Tillgångarna hos Knut och Alice Wallenbergs stiftelse ägs varken av privatpersoner eller det offentliga. Stiftelsens aktieinnehav är genom sin storlek och sammansättning avgörande för storleken av den Wallenbergska intressesfären. Familjen Wallenbergs starka ägandemässiga position inom svenskt näringsliv bygger därför på den fullständiga kontrollen över en förmögenhetsmassa, som inte tillhör familjen. Det är dessutom frågan om en förmögenhetsmassa, som p. g. a. sin förvaltningsform är skyddad mot både uppdelning och arvskatt i samband med generationsskiften. Förmögenhetsmassan kan därför på mycket lång sikt uppnå snabbare genomsnittlig tillväxttakt än vanliga privata förmögenheter.

Även om hänsyn tas till eventuella underskattningar av den förmögenhet, som familjen Wallenberg äger och/eller kontrollerar, är totalbeloppet (500-600 mkr) förvånansvärt litet i förhållande till det stora antal företag, vari familjen har betydande ägandeintressen. Förklaringarna till denna diskrepens är två, nämligen dels att ägandet med få undantag har karaktär av minoritetsintresse i företag med många aktieägare, dels att »pyramidbyggandet» är långt drivet. Båda företeelserna är »kapitalsparande» i den meningen att de minskar storleken av den minsta kapitalinsats, som kan tänkas vara nödvändig för att erhålla kontroll över ett visst antal företag.

Koncentrationsutredningen SOU 1968:3

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Marcus Wallenberg, Jacob Wallenberg, Stockholms Enskilda Bank, AB Investor, Förvaltnings AB Providentia. Koncentrationsutredningen, SOU 1968:3, Wallenberg, Finansfamiljer, Samhälle

Familjen Roos har definierats såsom de medlemmar av familjen, som är företrädda i bankens ledning samt dessas närmaste släktingar.

I Skånska Banken kontrollerar familjen Roos ca hälften av totala röstetalet, främst via fem holdingbolag. De fem holdingbolagen, vari familjen Roos äger starka intressen, har tillsammans med Guldsmeds AB i Stockholm (också kontrollerat av familjen Roos) tillsammans 45 procent av totala röstetalet i finansbolaget Sydinvest AB.

Koncentrationsutredningen SOU 1968:3

Noterbart är att familjen Roos samverkade med två andra skånska familjer, nämligen familjerna Edstrand och Malmros. Familjen Malmros var huvudägare i Munksjö AB såväl som i Trelleborgs Ångfartygs AB (888 anställda 1964), Helsingborgs Fryshus AB och Olson & Wright AB. Edstrand tas upp separat i Koncentrationsutredningen SOU 1968:7 som en av finansfamiljerna. Malmros finns inte med trots att familjen uppenbarligen ägde mer än familjen Edstrand. Fram till 1961 kontrollerade de tre familjerna Försäkrings AB Skåne gemensamt.

Den i sammanhanget relevanta primära ägargruppen, associerad med Svenska Handelsbanken, har definierats som Industrivärden självt samt till Svenska Handelsbanken anknutna stiftelser. Helt dominerande bland stiftelserna vad gäller aktieinnehavets storlek är pensionsstiftelsen. Med undantag för Promotion är stiftelsernas aktieinnehav relativt sett tämligen små, varför deras betydelse i sammanhanget inte får överskattas. Det har ansetts riktigt att även medta pensionsstiftelsen, eftersom dess placeringsinriktning kan antas vara bestämd av banken. Beträffande styrelserepresentation i företagen har utgåtts från ledamöterna av Industrivärdens och Promotions styrelser samt befattningshavare vid dessa förvaltningsbolag och banken.

Under 1920- och 1930-talens kriser kom ett betydande antal bolag i beroendeställning gentemot affärsbankerna p. g. a. en mycket stor skuldsättning. Men även bortsett från de akuta krissituationerna var den svenska industrin under uppbyggnadsskedet starkt beroende av affärsbankskrediter både för kortfristig och mera långfristig finansiering. Orsakerna härtill kan sökas både i kreditmarknadens organisation och industrins utbyggnadstakt. Den svagt utvecklade kapital och kreditmarknaden begränsade möjligheterna att erhålla kapital från andra håll än affärsbankerna. Samtidigt var i Sverige (liksom på kontinenten) industrins utbyggnadstakt snabb och självfinansieringsgraden låg.

I England, där industrialiseringen började tidigare, medgav företagens lugnare utbyggnadstempo större självfinansiering och mindre beroende av affärsbankskrediter. Den svenska industrins behov av kapitaltillskott utifrån var således exceptionellt stort och kunde till stor del endast tillgodoses via affärsbankerna. Sett i detta längre perspektiv kan konsolideringsprocessen inom den svenska industrin fr. o. m. mitten av 1930- talet ses som en naturlig utveckling, som skulle ha kommit oberoende av kortsiktiga konjunkturväxlingar.

De stora samt till betydande del långfristiga och delvis spekulativt betonade industrikrediterna fick förödande konsekvenser för både svenska och kontinentala affärsbanker under 1920- och 1930-talens kriser. Åtskilliga svenska banker måste p. g. a. förlusterna gå i likvidation, medan de återstående visserligen kunde rida ut stormen men tvingades att göra ibland mångåriga insatser av kapital och rekonstruktionsarbete för att sätta bolagen på fötter igen och därigenom återfå krediterna och åtminstone minimera totalförlusten. Under mellantiden var dessa bolag självfallet i olika avseenden tämligen starkt kontrollerade av bankerna.

Bankerna försvarade sig mot anklagelserna för »makthunger» med att man helt ofrivilligt hamnat i denna situation och att bankerna inget hellre önskade än att så snabbt som möjligt reda upp de dåliga affärer, som det var frågan om, och återställa bolagens självständighet. De statliga kommittéer, som vid skilda tillfällen statistiskt undersökte förekomsten av bankberoende, fann också att med enstaka undantag var bankberoendet resultatet av felslagna krediter och inte av en strävan hos bankerna att »erhålla herraväldet över landets industri».

För att bidra till en sanering av förhållandena inskränktes bankernas rörelsefrihet vid kreditgivning och minskades stegvis deras rätt att förvärva aktier. Sedan 1933 får affärsbankerna ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva andra aktier än s. k. organisationsaktier och aktier för skyddande mot förlust. I det senare fallet ska aktierna åter avyttras »så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust»

Tillgång till opublicerat material, som insamlades av fil .lic. Gunnar Lindgren på uppdrag av bl. a. kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, har gjort det möjligt att närmare studera bankernas majoritetsintressen (men inte minoritetsintressen) i olika företag 1942 och tidigare och jämföra med situationen under senare år enligt av koncentrationsutredningen insamlat material. Med företag avses här formellt sett fristående bolag samt koncerner i aktiebolagslagens mening.

Antalet anställda i Sverige hos av bankerna majoritetsägda företag (exkl. egna fastighetsbolag och inteckningsbolag) vid olika tidpunkter framgår nedan.

Under 1940- och 1950-talen har bankernas aktieinnehav i det närmaste helt avvecklats. I åtskilliga av Sveriges större företag såsom Svenska Cellulosa AB med dotterbolag, Fagersta Bruks AB, AB Bolinder-Munktell, Hällefors Bruks AB med dotterbolaget Wargöns AB, Mölnlycke Väfveri AB, Malmö Yllefabriks AB, Bolidens Gruv AB, Kohlswa Jernverks AB, AB Scania-Vabis med dotterbolaget Svenska Maskinverken, Wikmanshytte Bruks AB, AB Motala Verkstad och Munksjö AB innehades ännu 1942 aktiemajoriteten av bankerna.

Totalt fanns 1942 enligt Lindgrens beräkningar 200 privata företag (bankägda företag räknade var för sig och exkl. banker och försäkringsbolag) med minst 500 anställda i Sverige. Storföretagen hade tillsammans 384 300 anställda i Sverige. Av dessa storföretag ägde bankerna röstmajoritet i 16 st. med totalt ca 46 000 anställda. Det senare talet utgör 12 procent av totala antalet storföretagsanställda 1942.

1942 hade de båda banker närstående investmentbolagen Investor och Custos samt ytterligare ett företag (ägt gemensamt av bank och sådant investmentbolag) tillsammans 9 400 anställda. Läggs detta antal till antalet anställda vid bankägda företag samt antalet bankanställda erhålls totalt ca 68 000 anställda, vilket utgör 3,5 procent av totala antalet lönearbetande i Sverige och 4,3 procent av antalet lönearbetande inom den privata sektorn 1942.

Med vissa bolag i SCA som främsta undantag, var 1942 års bankägda företag bankägda eller bankberoende även 1928 och således reminiscenser från 20-talskrisen. Antalet anställda vid bankägda företag ökade kraftigt mellan 1928 och 1942 medan däremot antalet sådana företag minskade. Denna utveckling hängde främst samman med den kraftiga ökningen av SCA-engagemangets omfattning hos Handelsbanken samt de kvarvarande bankägda företagens tillväxt.

Huvuddelen av bankernas aktieinnehav avvecklades under 40-talet och början av 50- talet, vilket i vissa fall skedde under stark press från bankinspektionens sida. Det vanligaste tillvägagångssättet för Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank var att antingen överlåta aktierna till ett nybildat investmentbolag, vars aktier emitterades med företräde för bankens aktieägare eller också att direkt utbjuda företagens aktier till allmänheten med företräde för bankens aktieägare. Göteborgsbanken valde däremot att sälja sina ägarintressen till andra företag.

Flera av företagen var så stora att enligt uppgift enskilda finansiärer inom landet, som banken i resp. fall var beredd att acceptera, inte gick att finna. Alternativet blev då att bjuda ut aktierna till en större publik, vilket emellertid krävde att företaget var starkt konsoliderat och gett god utdelning i flera år. Sådana överväganden jämte aktiemarknadens begränsade kapacitet kan antas i vissa fall ha fördröjt avvecklingen av bankernas direkta ägarintressen.

1944 bildade Svenska Handelsbanken bolaget AB Industrivärden, som från banken övertog stora aktieposter i bl. a. Fagersta och L.M. Ericsson samt från SCA övertog en stor post i Bergvik & Ala.  De aktier, som Industrivärden övertog vid bildandet, var relativt starkt koncentrerade till skogsföretag. Under årens lopp har en differentiering skett genom bl. a. stora köp av verkstadsaktier.

Någon kärna av stora gemensamma kapitalintressen bakom de båda företagen kan inte spåras. Ägare, som har intressen i både banken och holdingbolaget, är dessutom i flera fall försäkringsbolag. Ägarstrukturen i enbart Industrivärden är däremot mycket speciell. Den överlägset största ägaren är ett dotterbolag till Svenska Cellullosa AB, vari Industrivärden i sin tur är den överlägset största ägaren (19 procent). Samma slag av cirkelägande representerar Promotions aktieinnehav (nr 3 i storleksordning) i Industrivärden. Näst största ägare är bankens pensionsstiftelse.

Beträffande styrelsernas sammansättning kan noteras att ingen i Industrivärdens styrelse tillhörde bankens ordinarie styrelse. Härvidlag har dock en ändring skett senare. Av stämmoprotokollet från Industrivärdens ordinarie bolagsstämma 1963 framgår vidare att representationsförhållandena avviker från vad som visat sig vara det normala i svenska storföretag. Flera av de största ägarna är nämligen inte företrädda på stämman. Till bilden hör att Industrivärdens styrelse från aktieägarna samlat in röstfullmakter, som regelbundet förnyas. Vid 1963 års ordinarie bolagsstämma företrädde styrelsen 59 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 28 procent av totala röstetalet ultimo 1962. Någon aktieägarförening finns inte vid Industrivärden.

Investment AB Promotion är närstående Svenska Handelsbanken. Industrivärden har 28 procent av totala röstetalet. Därutöver har några till Svenska Handelsbanken anknutna stiftelser och pensionsstiftelsen vid Gullhögens Bruk (dotterbolag till Industrivärden) tillsammans 23 procent av totala röstetalet. Industrivärden har således tillsammans med stiftelserna absolut majoritet. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapitalet 30.6.66: 50,32 mkr.

Antalet anställda vid Industrivärden är två — nämligen en verkställande och en vice verkställande direktör. Promotion har fem anställda.

Industrivärden ökade sin andel av totala röstetalet i SCA med ca fem procentenheter i samband med försäljningen av Hammarforsens Kraft AB till SCA 1963. Minoritetsintresset i Almedahl-Dahlsjöfors såldes till Promotion i samband med det senare företagets bildande 1962. I stället erhölls en stor minoritetspost i Promotion. En uppmärksammad bytestransaktion genomfördes 1965 när Industrivärden överlät sitt aktieinnehav i Bergvik & Ala till Investor och Providentia (i Wallenbergsgruppen) samtidigt som SCA förvärvade dessas intressen i Wifstavarf. Det senare företaget ingår numera i SCA-koncernen. I början av 1963 sålde Industrivärden (via Regia — se tabell 3: 17) sina intressen i Förenade Superfosfat och Reymersholms Gamla Industri AB till Boliden (i Custos/Säfveångruppen).

Industrivärdens och Promotions förvärv av John Mattsons Byggnads AB, AB Bergendahl och Höckert, A-Betong AB, Åsedahus och Sellbergskoncernen, förutom tidigare innehavda Gullhögens Bruk, tillsammans representerar en betydande vertikal integration inom byggnads- och byggnadsmaterialsektorerna vars enda motsvarighet är grupperingen kring Skånska Cement, Iföverken och Skånska Cementgjuteriet. Industrivärdens intressen i detta sammanhang har vidare förstärkts genom Gullhögens och Ytongs förvärv av minoritetsintressen i varandra.

Koncentrationsutredningen SOU 1968:3

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Investment AB Promotion, Fagersta Bruks AB, Bergvik & Ala AB, Almedahl-Dalsjöfors AB, AB Svenska Metallverken, PLM, AGA, AB Plåtmanufaktur, Svenska Cellulosa AB, Handelsbanken, Industrivärden, SCA

Den primära ägargruppen, associerad med Skandinaviska Banken, har definierats som Custos, Säfveån och Säfveåns dominerande ägargrupp (inklusive bankens pensionsstiftelse). Säfveåns större aktieinnehav är i huvudsak begränsad till Bolidenaktier. Liksom för Handelsbanken har pensionsstiftelsen medtagits, eftersom dess placeringsinriktning kan antas vara bestämd av banken. Beträffande styrelserepresentation i företagen har utgåtts från ledamöterna av Custos och Säfveåns styrelser samt befattningshavare vid dessa förvaltningsbolag och banken.

Under 1920- och 1930-talens kriser kom ett betydande antal bolag i beroendeställning gentemot affärsbankerna p. g. a. en mycket stor skuldsättning. Men även bortsett från de akuta krissituationerna var den svenska industrin under uppbyggnadsskedet starkt beroende av affärsbankskrediter både för kortfristig och mera långfristig finansiering. Orsakerna härtill kan sökas både i kreditmarknadens organisation och industrins utbyggnadstakt. Den svagt utvecklade kapital och kreditmarknaden begränsade möjligheterna att erhålla kapital från andra håll än affärsbankerna. Samtidigt var i Sverige (liksom på kontinenten) industrins utbyggnadstakt snabb och självfinansieringsgraden låg.

I England, där industrialiseringen började tidigare, medgav företagens lugnare utbyggnadstempo större självfinansiering och mindre beroende av affärsbankskrediter. Den svenska industrins behov av kapitaltillskott utifrån var således exceptionellt stort och kunde till stor del endast tillgodoses via affärsbankerna. Sett i detta längre perspektiv kan konsolideringsprocessen inom den svenska industrin fr. o. m. mitten av 1930- talet ses som en naturlig utveckling, som skulle ha kommit oberoende av kortsiktiga konjunkturväxlingar.

De stora samt till betydande del långfristiga och delvis spekulativt betonade industrikrediterna fick förödande konsekvenser för både svenska och kontinentala affärsbanker under 1920- och 1930-talens kriser. Åtskilliga svenska banker måste p. g. a. förlusterna gå i likvidation, medan de återstående visserligen kunde rida ut stormen men tvingades att göra ibland mångåriga insatser av kapital och rekonstruktionsarbete för att sätta bolagen på fötter igen och därigenom återfå krediterna och åtminstone minimera totalförlusten. Under mellantiden var dessa bolag självfallet i olika avseenden tämligen starkt kontrollerade av bankerna.

Bankerna försvarade sig mot anklagelserna för »makthunger» med att man helt ofrivilligt hamnat i denna situation och att bankerna inget hellre önskade än att så snabbt som möjligt reda upp de dåliga affärer, som det var frågan om, och återställa bolagens självständighet. De statliga kommittéer, som vid skilda tillfällen statistiskt undersökte förekomsten av bankberoende, fann också att med enstaka undantag var bankberoendet resultatet av felslagna krediter och inte av en strävan hos bankerna att »erhålla herraväldet över landets industri».

För att bidra till en sanering av förhållandena inskränktes bankernas rörelsefrihet vid kreditgivning och minskades stegvis deras rätt att förvärva aktier. Sedan 1933 får affärsbankerna ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva andra aktier än s. k. organisationsaktier och aktier för skyddande mot förlust. I det senare fallet ska aktierna åter avyttras »så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust»

Tillgång till opublicerat material, som insamlades av fil .lic. Gunnar Lindgren på uppdrag av bl. a. kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, har gjort det möjligt att närmare studera bankernas majoritetsintressen (men inte minoritetsintressen) i olika företag 1942 och tidigare och jämföra med situationen under senare år enligt av koncentrationsutredningen insamlat material. Med företag avses här formellt sett fristående bolag samt koncerner i aktiebolagslagens mening.

Antalet anställda i Sverige hos av bankerna majoritetsägda företag (exkl. egna fastighetsbolag och inteckningsbolag) vid olika tidpunkter framgår nedan.

Under 1940- och 1950-talen har bankernas aktieinnehav i det närmaste helt avvecklats. I åtskilliga av Sveriges större företag såsom Svenska Cellulosa AB med dotterbolag, Fagersta Bruks AB, AB Bolinder-Munktell, Hällefors Bruks AB med dotterbolaget Wargöns AB, Mölnlycke Väfveri AB, Malmö Yllefabriks AB, Bolidens Gruv AB, Kohlswa Jernverks AB, AB Scania-Vabis med dotterbolaget Svenska Maskinverken, Wikmanshytte Bruks AB, AB Motala Verkstad och Munksjö AB innehades ännu 1942 aktiemajoriteten av bankerna.

Totalt fanns 1942 enligt Lindgrens beräkningar 200 privata företag (bankägda företag räknade var för sig och exkl. banker och försäkringsbolag) med minst 500 anställda i Sverige. Storföretagen hade tillsammans 384 300 anställda i Sverige. Av dessa storföretag ägde bankerna röstmajoritet i 16 st. med totalt ca 46 000 anställda. Det senare talet utgör 12 procent av totala antalet storföretagsanställda 1942.

1942 hade de båda banker närstående investmentbolagen Investor och Custos samt ytterligare ett företag (ägt gemensamt av bank och sådant investmentbolag) tillsammans 9 400 anställda. Läggs detta antal till antalet anställda vid bankägda företag samt antalet bankanställda erhålls totalt ca 68 000 anställda, vilket utgör 3,5 procent av totala antalet lönearbetande i Sverige och 4,3 procent av antalet lönearbetande inom den privata sektorn 1942.

Med vissa bolag i SCA som främsta undantag, var 1942 års bankägda företag bankägda eller bankberoende även 1928 och således reminiscenser från 20-talskrisen. Antalet anställda vid bankägda företag ökade kraftigt mellan 1928 och 1942 medan däremot antalet sådana företag minskade. Denna utveckling hängde främst samman med den kraftiga ökningen av SCA-engagemangets omfattning hos Handelsbanken samt de kvarvarande bankägda företagens tillväxt.

Huvuddelen av bankernas aktieinnehav avvecklades under 40-talet och början av 50- talet, vilket i vissa fall skedde under stark press från bankinspektionens sida. Det vanligaste tillvägagångssättet för Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank var att antingen överlåta aktierna till ett nybildat investmentbolag, vars aktier emitterades med företräde för bankens aktieägare eller också att direkt utbjuda företagens aktier till allmänheten med företräde för bankens aktieägare. Göteborgsbanken valde däremot att sälja sina ägarintressen till andra företag.

Flera av företagen var så stora att enligt uppgift enskilda finansiärer inom landet, som banken i resp. fall var beredd att acceptera, inte gick att finna. Alternativet blev då att bjuda ut aktierna till en större publik, vilket emellertid krävde att företaget var starkt konsoliderat och gett god utdelning i flera år. Sådana överväganden jämte aktiemarknadens begränsade kapacitet kan antas i vissa fall ha fördröjt avvecklingen av bankernas direkta ägarintressen.

1937 bildade Skandinaviska Banken investmentföretaget Custos. I emissionen av Custosaktierna erhöll bankens aktieägare företräde vid teckningen samtidigt som de tre stiftarna, vilka samtliga ingick i bankens styrelse, behöll ett litet antal preferensaktier med 100 gånger högre rösträtt än övriga aktier. Detta preferensaktiekapital avvecklades sedermera. Custos övertog från banken röstmajoriteten i en rad företag, bl. a. Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhytte AB, Oxelösunds Jernverk AB, Marma-Långrörs AB, AB Arvika-Verken och AB Kvarnintressenter. 1959 omvandlade Skandinaviska Banken Säfveåns AB till ett investmentbolag och överlät på företaget huvudparten av sitt återstående innehav av Bolidenaktier.

I ägarstrukturen hos Skandinaviska Banken, AB Custos och Säfveåns AB kan inte spåras någon egentlig kärna av stora gemensamma kapitalintressen bakom företagen. Ägarstrukturen i Säfveån (som är förhållandevis litet) avviker från Custos och bankens genom att bankens pensionsstiftelse och vissa andra stiftelser tillsammans äger ca 30 procent av totala röstetalet. Säfveåns aktier är fördelade på två serier, varav aktierna i den ena har tio gånger högre rösträtt än aktierna i andra serien och företrädesvis ägs av stiftelserna.

En betydande indirekt samhörighet finns så- ledes mellan Säfveån och banken. Ser man på styrelsernas sammansättning visar det sig att av Custos’ sju ordinarie styrelsemedlemmar tillhör en både bankens och Säfveåns styrelse och dessutom ytterligare en bankens styrelse. Av Säfveåns fyra styrelsemedlemmar tillhör förutom den ovannämnda ytterligare en bankens styrelse.

I Custos företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma 19 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 14 procent av totala röstetalet ultimo 1962. I Säfveån företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma en procent (efter röstreduktion 5 procent) av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 33 procent av totala röstetalet ultimo 1962. Någon aktieägarförening finns varken i Custos eller Säfveån.

Utvecklingsbolaget AB Företagsfinans är dotterbolag (72 procent) till AB Custos och således närstående Skandinaviska Banken. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapital 30.6.66: 21,0 mkr. Investment AB Gothia är dotterbolag till Säfveån och således närstående Skandinaviska Banken. Aktiekapitalet 30.6. 66: 5 mkr. Sevonia AB är också dotterbolag till Säfveån och således närstående Skandinaviska Banken. Aktiekapital 30.6.66: 2,5 mkr.

I detta sammanhang bör även Investment AB Öresund nämnas. Bolaget blev ett renodlat investeringsbolag efter försäljning 1961 till Skandiakoncernen av sina dotterbolag inom sjöförsäkringsbranschen. De större ägarna i bolaget utgörs av representanter för olika stora affärsintressen i Skåne, som samtidigt tillhör Skandinaviska Bankens kundkrets. Investment AB Öresund kan dock inte betraktas som »närstående» banken.

Antalet anställda vid Custos är tio och vid Säfveån tre.

Custos ursprungliga majoritetsintressen i bl. a. Marma-Långrör, Oxelö- sunds Järnverk, Kvarnintressenter, Hällefors Bruk, Arvika-Thermaenius och Riddarhyttan har sålts och i stället har stora aktieposter förvärvats i bl. a. Klippan, Uddeholm, Volvo och Billerud. I vissa fall såsom beträffande Volvo och Billerud har en del av förvärven utgjort betalning för överlåtna majoritetsintressen.

Beträffande Custos bör framhållas att en stor del av de anställda finns vid företag, som varit dotterbolag sedan Custos’ tillkomst. För Custos’ och Säfveåns del består de största förändringarna i att Custos 1964 övertog hälften av Säfveåns innehav av Bolidenaktier varvid egna aktier utgjorde den huvudsakliga betalningen. Vidare förvärvade Custos 1962 nio procent av röstetalet i Uddeholm i samband med försäljningen av Riddarhyttan. Sedan 1962 har Custos andel av Klippans aktiekapital minskat med tio procentenheter till 26,7 procent.

Koncentrationsutredningen SOU 1968:3

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om AB Custos, Skandinaviska Banken, Säfveåns AB, AB Företagsfinans, Bolidens Gruv AB, Billeruds AB, Mölnlycke AB

Släkten Söderberg kontrollerade såväl år 1963 som år 1985 investmentföretaget Ratos. Kontrollen baserades på dels privata aktieinnehav, dels innehav tillhöriga Ragnar Söderbergs stiftelse och Torsten Söderbergs stiftelse.

Ratos hade år 1963 två större helägda dotterföretag, nämligen grossistföretaget Söderberg & Haak samt Smedjebackens Valsverk. Ratos var också största ägare i Nordarmatur och innehade stora intressen i Holmens Bruk och Bulten. Söderberg & Haak såldes år 1979 till SSAB. Innehavet i Nordarmatur såldes till Saab år 1969 och innehavet i Bulten till släkten von Kantzow och Ulf Lindén år 1983. År 1985 var Ratos största ägare i Skåne Gripen och delad största ägare i Holmens Bruk, Smedjebacken, Gotthard Nilsson och Independent. Sammanlagt sysselsatte dessa företag omkring 14 000 personer.

Efter år 1985 har ytterligare stora innehav sålts. År 1986 såldes aktierna i Gotthard Nilsson till Electrolux och år 1987 såldes större delen av innehavet i Skåne-Gripen i utbyte mot en betydande andel i Independent. Hösten 1987 såldes också innehavet i Holmens Bruk till MoDo och i början av år 1988 såldes aktierna i Independent till bröderna Lindholm. Bland de förvärv som gjorts efter år 1985 märks framför allt Scandic Hotell, vilket sedan år 1986 är ett helägt dotterföretag till Ratos.

Ägarutredningen SOU 1988:38

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Förvaltnings AB Ratos, Söderberg, Skåne-Gripen, Holmens Bruk, Smedjebackens Valsverk, Torsten Söderbergs stiftelse, Ragnar Söderbergs stiftelse

Under 1970-talet förvärvade Erik Penser successivt aktier i Bofors och år var 1978 företagets största ägare. Positionen i Bofors förstärktes åren därefter genom stora förvärv i investmentföretaget Asken, som i sin tur innehade en större i Bofors.

Under 1980-talets första år förvärvade Penser också post stora andelar i bl.a. KemaNobel, J S Saba, Pharos och Broströms. År 1984 köpte Bofors upp KemaNobel och koncernen bytte namn till Nobel. Totalt kontrollerade Penser år 1985 företag med omkring 38 000 anställda.

Därefter har emellertid Penser, under år 1988, avyttrat J S Saba till A Johnson Co och innehavet i Broströms till ASEA. Våren 1988 sålde Penser också Carnegie Fondkommission till PK-banken och erhöll i utbyte nyemitterade aktier i banken. Erik Penser blev därigenom den, efter staten, näst största ägaren i PK-banken.

Ägarutredningen SOU 1988:38

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Erik Penser, Nobel Industrier, J.S. Saba, Broströms, Pharos, Carnegie Fondkommission, Penser